kyrksysters fritidshus

Nya tider

2011-06-05T19:25:00.002+02:00

Efter att ha haft min huvudblogg på Aftonbladet i många år står jag nu inför att den läggs ner. Det mesta av bloggen är exporterad till kyrksyster på Wordpress.

Den här bloggen har varit vilande. Vi får se hur det går i framtiden. Följ mig här och där.

Gå gärna vidare till min AB-blogg!

2008-11-23T22:06:00.002+01:00

Det blir inte så ofta jag skriver här. Men jag kommenterar ofta i andra bloggar här på Blogger. Så för vänner i Fototriss och andra som vill se min mer aktiva blogg:

Klicka på länken i vänsterspalten och gå till min AB-blogg!

Till er som hittar hit

2008-11-03T23:56:00.003+01:00

Ett litet inlägg här, vilket inte sker så ofta. Min AB-blogg är mer livaktig.

Jag fick behålla mitt diakonat, men min tjänst var och är förlorad. Jag har till sist fått ett projekt att syselsätta mig med.

Det är otäck historia det som varit. Men märkligt nog går det ändå ganska bra för mig nu.

Försök att utplåna mig

2008-04-16T22:30:00.002+02:00

Inom några minuter efter beslut hade man tagit min kod, tagit bort min bild och alla spår i bildcollage, mitt namn under texter... stängt min e-post för mig. Och även anmält min hotmailadress som förbjuden så att jag inte ska kunna kommunicera med någon inom kyrkan.

Tror dom verkligen att jag bara har en e-postadress?

Kyrksyster är ingen kyrksyster

2008-04-14T16:17:00.002+02:00

Bloggportalen registrerar inte längre mina inlägg här. Jag vet inte varför det plötsligt blivet så.

Men för er som bloggar på Blogger och får kommentarer från mig är det ju inte svårt att hitta mig. Mest bloggar jag på AB annars.

Efter hot om diciplinpåföljd och uppsägning om jag inte genast slutade blogga... sa jag i veckan upp min tjänst som diakon. Under hot om att domkapitlet står i färd med att frånta mig vigningstjänsten med motiveringen att jag med att blogga har "allvarligt skadat det anseende en diakon ska ha" har jag valt att förekomma istället för att förekommas och självmant lämnat diakonatet. Det är praxis att man gör så om man har någon heder kvar som är värd att rädda.

Detta är naturligtvis en katastrof för mig. Och en sorg så stor att inget kan jämföras med den.

Jag tänker inte försvara mig varken inför de som läser detta eller inför kyrkan. Anklagelserna får stå där och den som vill får skaffa sig en egen uppfattning.

Vad händer om man måste inse att de kristna inte är orsak till allt ont?

2008-02-03T00:57:00.000+01:00

Funderar över fenomenet att det finns folk som anklagar kristendomen för allt ont dom kan komma på. Jag försöker sätta mig in i hur de tänker... men det kan jag naturligtvis inte helt. Hätskheten är ett utmärkande drag hos dessa. Gränsande till hat, samtidigt som de anklagar alla kristna för att vara hatiska.

Det är mycket projektion av egna oönskade drag och känslor naturligtvis. Men det gör vi oss alla skyldiga till, det är inte så märkligt.

Men om man nu bekymrar sig så mycket över kristna människors ondska, om man nu ser det som roten till allt ont - varför blir man då så rasande och oförskämd om det visar sig att det kan finnas något gott i den kristna tron? Borde man inte dra en suck av lättnad och slå på trumman för denna del av kristenheten istället?

Varför är det så viktigt att få behålla sina fördomar om hur kristna är och om vad som sker i kyrkorna? Är det för att det är en enkel förklaring att kunna skylla på någon? Om inte allt lidande, alla katastrofer, alla krig är orsakade av kristna så måste man inse att det är mer komplext än så. Man kanske t o m måste börja fundera över sin egen del i världens lidande.

Men så omedvetna kan dom väl ändå inte vara?

Tillbaka

2008-01-23T21:46:00.000+01:00

Så har de första stapplande stegen tillbaka tagits. Oj, vad trött jag är. Men det gick utan att någon var uppenbart elak. Men lite stelt, och en person blängde med svarta ögon. men det var ju väntat.
Dock fick jag blommor av tantmaffian. Dom som borde haft blommor av mig...

Det är bara att hoppas att det ska hålla nu. Och jag undrar om jag någonsin vågar ta förebyggande medicin vid en utlandsresa mer... inte om det ska bli sådana här konsekvenser...

Aningar...

2008-01-16T16:08:00.000+01:00

Kanske bara mina egna fantasier. Men ändå anar jag orosmoln efter telefonsamtalet. Det blir inte lätt att komma tillbaka...

Det finns så många känslor i omlopp, så mycket dom måste lägga ut på någon annan. Mottagandet kan bli blandat.

Och är det positivt eller negativt att diakoniarbetet ska ses över?

Kanske blir det ett bättre år trots allt!

2008-01-12T17:14:00.000+01:00

På nyårsafton önskade jag hett att 2007 skulle ta slut, men var osäker på att 2008 skulle bli bättre. Ja, inte kan jag veta. Men just nu ser det ljusare ut.

Jag får börja jobba 10 timmar i veckan och öka när jag orkar. Till sist valde man att låta mig komma tillbaka på mina villkor. Man valde att tro mig...

Men det skulle till ett tryck från församlingen!

Kraftlös

2008-01-08T22:10:00.000+01:00

Det känns som om all kraft lämnat mig. Men egentligen är det inte så konstigt.

Det är så lite som ger kraft för tillfället, och så mycket som tar. Och ingen har oändliga reserver. Mina har räckt förvånansvärt länge ändå!

Ett hemskt år är snart till ända...

2007-12-31T16:47:00.000+01:00

Sällan har jag så hett önskat ett år ska ta slut. Inte för att jag är säker på att nästa år kommer att bli bättre, men för att detta år 2007 knappast varit ett nådens år för mig.

Listan skulle kunna bli lång på sorger och bekymmer. Det har varit dödsfall, svek, separationer, flytt, sjukdom, kränkningar, övergrepp... och förlust av jobbet. Det har varit lögner och bedrägeri, feghet och övergivande som gjort min sits än värre.

Jag är inte oskulden själv, jag har varit oförsiktig och dumdristig. Jag borde ha tigit med mina protester... borde varit starkare... Men det är som det är, jag kan inte ta mina ord tillbaka. Och det finns ingen väg tillbaka till förra nyårets idyll och trygghet.

Gott Nytt År!

Maktens ansikte

2007-12-20T13:31:00.000+01:00

Man kan inte ta formella beslut. Men man kan driva det hela så nära det går. Ge signalen, blockera utvägarna.

Och sånt kan man inte överklaga.

Att man gör en människas fortsatta liv omöjligt är oväsentligt när det gäller att rädda maktens ansikte!

Lögn

2007-12-19T21:23:00.000+01:00

Han ljög sig fri.

Han vet att jag vet att han ljuger. Men det bekommer honom inte.

Längre än så går det inte att komma.

Neutralitet

2007-12-13T20:23:00.000+01:00

Det hade räckt att han sagt att det är inte ok att bryta sekretess, det är inte ok att tafsa, det är inte ok att lura eller ljuga. Men han valde att vara "neutral". Därmed tog han ställning.

Och någon annan fick betala ett högt pris!

Svek förenar

2007-12-05T21:11:00.000+01:00

"och den dagen blev Pontius Pilatus och Herodes vänner" berättar Bibeln för oss om vad som hände när dessa herrar skulle ta ställning till anklagelserna mot Jesus. Dessa forna fiender fann varandra när de svek en oskyldig man.

Ett mycket vanligt förekommande fenomen i världen. Ingenting förenar människor så starkt som enigheten kring att inte ingripa mot orättfärdighet. För då behöver man varandras stöd för att inte få dåligt samvete.

Så olika det kan vara...

2007-11-18T21:03:00.000+01:00

Söndagskväll... sonen är på besök. Men han har haft så hektiskt att han bara somnade när han väl fått mat. Hans liv är intensivt.

Så olika det kan vara för människor. Vissa har upp över öronen av aktiviteter, jobb... kontakter. Andra kan sitta och vänta på att någon åtminstone ska ringa fel... så att de kan få höra sin egen röst för en gångs skull.

Ensamhet är svår att bryta. Det hjälps inte att det ordnas massor av aktiviteter av föreningar o församlingar. Har man ingen att gå med kan det kännas svårt att komma till ett nytt sammanhang. Och det är inte självklart att en ny människa tas om hand... Allt för många kan berätta om hur de tog sig samman och gick på någon sammankomst och blev besvikna. De andra kände varandra och pratade om sitt och var inte intresserade av att dra in den nya.

Och vem har inte nån gång varit på en bjudning där man absolut bara inte kom in i samtalet...

Väntan

2007-11-15T05:41:00.000+01:00

Nattsömnen är dålig igen. Bär så många tankar om livet. Dagarna bara rinner bort utan större innehåll nu, en ständig väntan. Det pratas... men inget händer... man bara bestämmer nya sammanträden långt fram i tiden... under tiden tär det på mig.

Integritet

2007-11-02T17:05:00.000+01:00

Idag orkar jag inte med AB-bloggen. Tänker jag högt dyker det alltid upp nån beskäftig människa som minnsan ska tala om att...
Eller kommer med råd utifrån sig själv och tror att det utan vidare är tillämpbart på andra. Och löser dom inte situationen på samma vis och lika enkelt så får dom skylla sig själva...

En del brukar säga om mig att min integritet är för stark. Jag borde vara mer öppen och söka stöd... Men märker ju hur sårad jag blir när jag öppnar på mig och får beskäftighet, domar och okänslighet till svar.

Egentligen fullt begripligt att jag normalt sett håller mitt för mig, och noggrant väljer mina förtrogna. Men jag har försökt följa rådet att vara mer öppen sista tiden.

Det får nog vara slut på det.

Trött

2007-11-02T01:36:00.000+01:00

Antagligen är jag övertrött. Sömnen vill definitivt inte infinna sig.

En gammal god vän ringde på förmiddagen. Talade allvarsord. Jag köper inte allt han sa... Men det slog rot att jag måste välja att leva, annars dör jag. Jag måste möta mitt liv, eller välja bort det.

Stundvis känns det som om jag vill ge upp. Men idag gjorde jag inte det. Jag klädde på mig, körde ut bilen och for utanför staden för att fotografera. Jag gjorde ett litet val. Men jag är trött nu.

Problemet är ju att allt tröttar mig. Och då faller jag snart ner igen. Det krävs så enorma krafter för att vilja något litet. Och även om det då går bra en stund, blir priset högt efteråt.

Det är konstigt att vara människa.

Ännu en onödig dag

2007-10-29T23:04:00.000+01:00

AB-bloggen släpper inte in mig ikväll heller.

Dagen har glidit iväg som de flesta dagar gör. Jag sover... äter om nån ger mig mat... jag leker med datorn... har laddat ner senaste messenger... men vet ju ändå ingen som har kamera o mikrofon... så jag har inte så stor glädje av det...

Vädret är uselt, men jag går inte längre ut i vilket fall som helst. Chattat med en bloggvän som känt igen en miljö jag skildrat... hon hade bott där... och beröringspunkterna visade sig vara många fler än vi vetat tidigare.

Mailat fackkillen om mina farhågor inför utvecklingen på jobbet. Han ska samtala med kh på onsdag. Men vad dom än kan tänkas lova... så kommer jag aldrig mer att vara innanför och ok på jobbet. Det kommer att pågå en utstötning i det lilla, subtila...

Man tillfrisknar inte så länge man inte är önskvärd...

De icke önskvärda

2007-10-28T22:50:00.000+01:00

Ledsen också idag. Men försöker hålla huvudet över vattenytan. Dottern o svärsonen var här en stund. Har sedan pratat på MSN med två vänner från bloggvärlden. Det ena samtalet bekymrar mig då jag förstår att det bli alltmer trångt i världen och i kyrkan för dem som vill vara Jesus trogna.

Det ska vara högt i tak, men då ska det vara det också för dem som verkligen tror på att det gör skillnad att tro... Det måste vara högt i tak även för den som vågar sätta sin lit till Gud.

Kyrkan ska inte slänga ut tvivlarna, sökarna, de avvikande och moraliskt utstötta. Även den som misslyckats, förnekat och bara kan tro på brottstycken har sin plats i gemenskapen. Vi är alla syndare, det finns ingen anledning att gradera.

Men det får inte ske på bekostnad av de som tror, de som bär ett livs erfarenhet av vad bön gör, de som vill bygga sitt liv på Bibelns ord. De som mött nåd i hos Jesus och vet att han räddat oss ur synd och död.
Men det verkar bli trångt för dem. Oss.

Att gräla som ett gammalt par...

2007-10-26T12:48:00.000+02:00

Sent igår kväll ringde biktfadern. Han var på den retreat dit jag inte fick åka eftersom jag var sjukskriven.
Men det var gott att få prata, gnälla och få lite närhet. Han är en av de få som går riktigt nära mig när jag är ledsen. Han vågar härbärgera de känslor jag inte uthärdar...

Fast sista tiden har vi varit gramse... sen jag i panik ringde... och han inte hade tid med mig... och jag blev helarg... och så vart vi sura som ett gammalt par...

Sen läste jag en artikel om mäns och kvinnors reaktioner när man grälar. Det handlade förståss om kärleksrelationer... så det blev ju lite fnissigt... och därmed inte så dramatiskt...

Kvinnor behöver prata, nå fram, uttrycka vad dom känner, vad som sker med dom. Men män vill vara ifred om det är en konflikt.
När kvinnan känner att nåt blir fel minskar hon sin ångest med att "prata ut" - men mannen hör inte kvinnans ångest, oro, rädsla att bli övergiven. Han hör bara "du duger inte". "Du räcker inte till". Han känner sig angripen även om kvinnan bara talar om sina känslor, kommer med klara jag-budskap, inte anklagar. Hon kan följa alla regler om hur man ska nå fram med det man är ledsen för - men han hör bara kritik. Och blir arg, går i försvar... reser sig och går ut.

Och kvinnan känner sig övergiven... följer efter... alltmer ångestfylld... alltmer uttryckande sin oro och förtvivlan. Och mannen känner sig alltmer underkänd.

Det bara fortsätter så där... tills man inte orkar gräla mer.

Och jag blev så full i skratt... för så där blir det med jämna mellanrum mellan biktfadern och mig.

Tror att det kan vara så på arbetsplatser, mellan vuxna syskon... i föreningen... oxå. Inte bara i äktenskap.

Tungt

2007-10-02T21:06:00.000+02:00

Så svårt när omständigheter ändras.

Och så svårt när chefen första dagen måste markera. Kosta vad det kosta vill... drabba helst den svagaste just då... allt för att visa vem som har makt och styrka nu.

Ingen förståelse... ingen eftergivenhet.. här lägger vi inga fingrar emellan. I synnerhet inte mot dom som ingen makt har och som inte kan försvara sig. Det är ju så man klättrar i karriären!

Dena absurda värld!

2007-10-01T21:54:00.000+02:00

Dagen började inte bra. Arbetssituationssamtal som jag trodde skulle ske mellan kyrkoherden och mig visade sig vara något som gick ut på att komministern skulle tala om att hon kände sig kränkt av att jag under min frånvaro skrev mail till andra arbetskamrater och inte henne... Hur absurt som helst... och ännu mer absurt att chefen gick på det och att jag måste förklara mig inför arbetslaget på nästa personalsamling...

Man får tydligen inte längre prata med de man väljer själv...

Nattliga tankar

2007-09-30T03:04:00.000+02:00

Ännu en natt med dålig sömn. Det blir väl så när man inte riktigt vet vart livet bär iväg. Det är så mycket som förändrats i mitt liv. Min självklara roll är borta.

Från att ha varit en tillgång kan steget vara litet till att bli en komplikation. Från att ha varit den som drivit utvecklingen kan en vändning i politiken göra en till en hopplös kvarleva. Vad gör vi med uttjänta människor, omoderna människor... och framförallt när man blivit överflödig?

Man ska inte oroa sig för morgondagen. Ändå gör jag det.

Trygghet

2007-09-24T16:48:00.000+02:00

Ängeln Rafael finns hos mig med sina trygga ögon. Ikonen ser på mig snarare än att jag ser på ikonen. En ikon av en ängel öppnar vägen till änglarnas beskydd. Jag är trygg.

Brudöverlämning

2007-09-23T00:11:00.000+02:00

Det reageras vilt på bloggarna sen någon dag. Stockholms stift rekommenderar att man ska avstå från att låta fadern föra sin dotter till altaret.

Signaler är viktiga. Och man måste tänka till inför vilka man sänder. Visst kan man lägga sina egna tolkningar i det man gör - men är det säkert att andra ser samma sak...

Läs och begrunda och kolla vad andra skriver... här

Vila för själen!

2007-08-28T18:19:00.000+02:00

Det blir några platser över på en retreat vi har på Wettershus 8-10 oktober. Om Wettershus och retreatgårdens övriga program kan du läsa här.

Vid en retreat drar man sig tillbaka från larmet och bruset. Stänger av mobilen och är för sig själv. Under måltiderna spelas musik och man äter under tystnad. Man slipper umgås och vara artig - men det finns retreatledare och husfolk om man vill prata.

Andakter och meditationer är på programmet, men det finns massor av tid också för att läsa, promenera, sova eller vad man nu vill göra.
Vi börjar med kvällsmat på måndagskvällen och avslutar med mässa på onsdag eftermiddag.
Det finns också tillfälle till enskilda samtal.

Hör av er till mig om ni är intresserade!

2007-08-27T22:33:00.000+02:00

Ikväll har hela internet fnatt. Inte ens Nordea klarar av sina tjänster... "försök senare"...

AB-bloggen är snart ingen idé att försöka med... min blogg finns tydligen inte kvar... i alla fall finns inte länken...

I övrigt har jag jobbat första dan. Lite konstigt - men det blir nog bra.

På AB kommer man inte in efter kl 12

2007-08-24T13:30:00.000+02:00

Ja, onekligen är det tjockt på eftermiddagar och kvällar. När man byter en sida så är man plötsligt utslängd... Too many connections...

Sjukdomsbilden

2007-08-23T18:26:00.000+02:00

En del debatter spårar ur redan innan dom börjar...

Speciellt dom som dödas med att den ena partern talar om för den andra att "så säger du för att du är...".

Eller med ett överlägset leende. Med en inre övertygelse om att all kritik kan förklaras med att den andre är sjuk, ond, missbrukare, auktoritetsberoende, osjälvständig...

Mer bilder från min resa

2007-08-22T18:22:00.000+02:00

Bröllop stod först på programmet... Indiskt kyrkbröllop Men det där med mat är vanskligt i Indien... vi blev sjuka!

Det var tur att vi fick vila upp oss på Langkawi
.

I det lilla huset i Regnskogen!

Hemma igen!

2007-08-22T02:20:00.000+02:00

Tre och en halv vecka i Asien.

Med bl a besök på skolan och skolhemmet som vi stöder i Indien . Det går framåt, våra pengar har bekostat vattenledningar och vattentankar.

Så är det packat och klart!

2007-07-28T13:45:00.000+02:00

Ja, om bara en liten stund bär det iväg på första etappen. Tidigt i morgon bitti flyger vi via Frankfurt till Chennai.
Bröllop i Tirivalanumalai... besök på skolan och skolhemmet i Kamuthi...

Och sedan semester i Malaysia!

För den som plötsligt fått idéen att det skulle vara lämpligt med ett oanmält besök i våra bostäder för att lägga beslag på våra två nysilverskedar eller nåt sånt måste jag dessvärre meddela att det inte är tomt varken i lägenheten eller huset... det bor folk där även när vi är borta.

En resa är alltid en risk. Jag blir mer eftertänksam än vanligt när jag ska flyga, man har inga garantier för att man kommer tillbaka. Därför vill jag räcka er alla en hand och säga att om jag sårat, skadat eller kränkt någon så ber jag er förlåta mig. Jag vet att det finns en eller annan bloggare som är arg, besviken... tycker illa om... Andras känslor kan jag inte ta ansvar för, och inte heller ändra. Kan bara säga att jag är ledsen över att förorsaka sådana känslor, och om det varit möjligt skulle jag mer än gärna undvikit det.

Ha det nu bra och sköt om er! God bless!

(Följ gärna rapporterna på AB-bloggen)

Resfeber

2007-07-28T00:26:00.000+02:00

Regn och sol omväxlande. Jag har tvättat. Vi har varit på Forex och hämtat valuta. Yngste sonen kom på ett par timmars visit för att hämta en bil och lite annat. Men det behövs inget långt besök för att huset ska fyllas av musik. Han hinner bara in så sitter han vid pianot...

Och utlandsstudierna har gett honom mod. Han ska satsa på musiken.

I morgon bär det av...

Kanske bloggandet här får ett uppehåll - men följ gärna min resa på AB-bloggen!

Semester

2007-07-25T13:01:00.000+02:00

Egentligen borde jag ju blogga enbart här nu, eftersom jag har semester och befinner mig i "fritidshuset". Vilket innebär villan vi äger, men inte är skrivna i. Så försäkringsbolaget kallar det fritidshus i försäkringsbrevet.

Vädret växlar, men det är ganska hyfsat ändå. Just nu skiner solen.

Huset på bilden är inte mitt fritidshus... utan slottet vi besökte igår. Idag bor ingen där, det är museum. De sista privata ägarna bodde i en moderniserad nyinredd trea på nedre botten. Det går inte att bo i sådana här hus längre. Uppvärmningen kostar för mycket, och man har inte råd att hålla tjänstefolk.

Idag har jag åkt runt i jeep. Sonen är kommen från Tyskland. Starkt gjort av honom att köra så långt i en jeep. Komforten är ju inte som i en bil... Men det är väl lite häftigt förståss.

Leva i sitt dop

2007-07-20T00:03:00.000+02:00

Semestern närmar sig. Tuffa arbetsdagar går mot sitt slut. den här sommaren har varit tuff. Mycket jobb, långa dagar, mycket ansvar.

Det gäller att leva i sitt dop, nära källorna för att orka.

Stress

2007-07-18T17:18:00.000+02:00

Någon fritid att tala om kan jag inte skryta med. Hade tänkt städa i eftermiddag och sen se miss Marple i lugn och ro... Så blir det inte.

Komministern vaknade i morse med skrovel i halsen och fram vid middag gav hon upp - bad mig ta hennes kvällspass och gick sen hem. Så det blev inget städande och inget miss Marple. Jag får ta musikgudstjänsten... hälsa välkommen, hålla andakt, tacka musikerna... Om man inte mentalt är inställd på det kan det kännas motigt.

Det är också aningen motigt eftersom komministern ofta är sjuk och är hon inte sjuk så håller hon på att bli, eller känner sig trött och utarbetad... och vill gärna lämna över arbetsuppgifter... Och man förebrår eller ifrågasätter ju inte den som är sjuk eller trött - utan det är bara att ta i lite till...

Det har varit en tuff sommar med alldeles för mycket jobb, dessutom har jag haft svårt att få arbetsro eftersom det är en väldig trafik av folk som "bara vill fråga" eller "uppta din tid ett par minuter"...

Men det är snart semester.

sköna blomster

2007-07-12T23:11:00.000+02:00

Blåklockan fotograferade jag tidigare i somras i Sörmland. Närmare bestämt vid Studsviks brygga. Jag kan aldrig sluta fascinera mig över naturen och skapelsen.

Kan inte säga varför just denna bild av blåklockan blivit mig så kär. Jag har den som skrivbordsbild just nu.

Den andra blomman växer i min trädgård - den är vanlig men jag har inget namn på den.

2007-07-06T04:47:00.000+02:00

Ibland känns det så enormt tungt.

Egentligen skulle bloggandet vara roligt. För det mesta har det varit så. Det har varit en kanal för tankar och känslor, och ett sätt att kommunicera med andra.

Men jag har på sista tiden känt att det bara gör mig ledsen.
Kanske för att jag är känslig.

Kanske för att jag är så ledsen över att det som var vänskap nu är hånflin. Och för att jag låter mig provoceras. Och därmed på något vis blir bunden.

Historia med flera sidor.

2007-06-23T21:39:00.000+02:00

En båt passerar på fjärden utanför fönstret. Lugnet har börjat infinna sig. Gästerna har rest, kvar är bara den inneboende dottern.

Det har varit en intensiv helg. Den är ännu inte slut.

Ikväll gjorde vi en biltur i omgivningarna. Det är okända trakter för mig. Någon gång i min barndom var jag här och hälsade på en moster som bodde här en tid. Jag har diffusa minnen av det.
Men ikväll for vi mellan små tråkiga brukssamhällen, medeltida kyrkor och stora herresäten. När jag ser dessa stora herrgårdar och slott som nu närmast förfaller blir mina känslor kluvna. Jag blir ledsen över det förfall av gammal historia och kultur och konst som detta innebär. Men samtidigt inser jag att idag har ingen råd att hålla dessa komplex i stånd. Dessa stora gårdar som var som egna samhällen är nu i regel en en ensam bondes arbetsplats. I bästa fall har han någon säsongsanställd.

Men att de en gång kunde byggas och fungera byggde på billig arbetskraft. Det var de stora klasskillnaderna som gjorde det möjligt. Det var krigsherrar som fick stora förläningar som tack för att de lagt andra under svensk befallning. Förtrycket var stort och den lille mannens skyldigheter stora medan hans rättigheter var få.

Så finns dock en annan bild också. Den från mina hemtrakter, där herrgårdarna inte var fullt så stora och där avståndet mellan herrar och torpare ofta var litet. I min släkt finns berättelserna från båda sidor... om ömsesidigt beroende, om ansvar för den mindre bemedlade, om kärlek till adelsfamiljen på "herragårn". En värld där man delade livet i sina olika roller, men där människovärdet aldrig tummades på...
Och där det inte var så illa att bli statare på den stora gården. Den gård där så mycket av min historia utspelar sig... Både i salongen och på gårdsplanen och på skogvaktarbostället... Där både morfar och farfar passerade, där farmor växte upp... där hennes far blev galen... där morfars morbror hällde pottan över döttrarnas friare... där kusinerna fick lära sig köra bil för det skulle finna flickor kunna hade ryttmästaren sagt... där farmors faster tog hand om min mors syssling när hans mor blev sjuk... där mormors väninna blev myndig fru på en gård... och där jag kom åter som ärad gäst på "herrgårn"... och fru på gården...

2007-06-21T00:07:00.000+02:00

Ja... vad hände med fritidshuset?

Har inte varit här på länge. Verklighetens fritidshus är makens bostad. Där är jag nu.

Vardagen på min egen ort har varit krävande. Jag har inte hunnit skriva där heller.

Lever i en slags mellanvärld där framtiden är oviss. Och då blir det inte så många spirituella inlägg...

Guidning i residenset

2007-05-31T23:48:00.000+02:00

Idag visade jag residenset för den familj som eventuellt flyttar in efter oss. Kändes som en husvisning eller som en guidning i historisk miljö.
Kommer att kännas konstigt med en ny familj i den stora boningen - medan jag själv bor i en tvåa i allmännyttan.

Pingstens tid - hänförelsens tid...

2007-05-27T21:37:00.000+02:00

Det är pingstdag och och vi har haft friluftsgudstjänst i en kyrka som numera är ruin. Vi hade tur med vädret... det var sol och lagom varmt. Ganska mycket folk... och det kändes verkligen gott!

Pingsten är kyrkans födelsedag. De 11 försagda apostlarna fick kraft från höjden och de förstod vad de varit med om. Det blev klart för dem vad de varit med om, och de förstod sitt ärende till världen.

Maskroserna

2007-05-26T20:20:00.000+02:00

Maken försöker väl utrota dom, men dom sticker upp ändå. Salt, hett vatten, nypa av dom... Inget hjälper! Maskrosen överlever alltid. Vore dom inte så många. överallt så kanske vi skulle gilla dom?

Det blir en resa...

2007-05-24T20:10:00.000+02:00

Sommarens långresa börjar ta form. Det är två år sedan vi var i Indien och det ska bli spännande att återvända.

Vi flyger 29 juli till Chennai. Några dagar senare bevistar vi ett bröllop i en annan stad i närheten. Därifrån far vi till Madurai och det teologiska seminariet där. För att visa vår dotter de fina templen... Därifrån åker vi till Kamuthi och det barnhem/internatskola som vi stöder där. Några dagar i denna underbara atmosfär. Rektorn på skolan är i vår ålder och har blivit en mycket kär vän.

Därefter återvänder vi till Chennai och flyger därifrån till Kuala Lumpur, huvudstaden i Malaysia. Där ska vi träffa vänners vänner, fara på djungeltur, gå på fina klubbar, shoppa... för att därefter tillbringa en vecka i Lankawi. Då ska vi bara ha semester.

Sånt man inte gör längre!

2007-05-20T17:21:00.000+02:00

Vi håller på och ställer den nya lägenheten i ordning. Köksskåpen är invändigt lite slitna och några har bara plywood i inredningen. Så jag tänkte att jag skulle lägga in hyllpapper. Vilket visade sig vara svårare än jag tänkt.

Det finns nämligen inte hyllpapper att köpa. Det är ingen som använder det längre.

Och det gör att jag börjar tänka på mycket annat som man inte gör längre.

Krusar band på örngotten. När jag var barn fick jag sitta med en slö fickkniv och vecka banden som man knyter ihop örngottet med. Först var de manglade och säkert lite stärkta också.
Lägger malkulor i fickorna på vinterkläderna när man hänger undan dom.
Går med bankboken till banken i januari för att få räntan införd.
Räknar ihop summan på konsumkvitton så att man får återbäring.
Bonar golv
Piskar mattor
Skriver brev för hand till sina vänner.
Lyfter på hatten(männen gör inte alltså)

Komplettera gärna listan!

Det är så tyst...

2007-05-19T23:36:00.000+02:00

De senaste dagarna har bloggvärlden känts tämligen kontaktlös. Men bloggosfären är väl som livet i stort, det växlar.

Kanske är det svårt att hitta meningsfulla ämnen att samtala om. Kanske är det få kvar som fanns där förut. Jag vet inte. Aningen tomt på något vis.

Därför känns sinnensstämningen lite tung ikväll. Var finns de roliga samtalen? De häftiga, men kärleksfulla debatterna?

Maskrosbarnens dilemma

2007-05-18T21:13:00.000+02:00

Om man växer upp i ett hem där föräldrarna har fullt upp med sig själva kan det bli svårt att tillåta sig själv att ha behov.

Ibland talas det om maskrosbarn. Barn som blir starka och skötsamma trots att de kommer till världen i en socialt svår miljö. Det är gott att de inte själva blir missbrukare eller kriminella. Men många av dom får hela livet kämpa med svårigheter inom sig.

Samma utveckling kan barn till arbetsnarkomaner, psykiskt sjuka, religiöst rigida mfl självcentrerade föräldrar gå till mötes.

Föräldrar med stora bekymmer av det här slaget orkar inte möta verkligheten. De gömmer sig för sig själva och kan därmed inte heller möta sina barn där dom är. Barnens känslor blir en provokation och får föräldern att "må dåligt". Kanske leder det till våld, men inte nödvändigtvis. Men barnet lär sig att förneka sig själv, överge sina egna känslor och behov. Föräldern är alltid viktig för ett barn, det vågar inte ta risken att förlora sina föräldrar. Därför blir lätt föräldrarnas välmående viktigare än barnets eget.

Det kan gå så långt att barnet börjar skämmas för allt som är dess eget. Skammen lägger sig som ett täcke över precis allt. Det blir svårt, omöjligt, att vara sig själv. För det är alltid fel.

Ett beteende som lätt följer med in i vuxenlivet.

Jag blir alltid orolig när jag möter väluppfostrade barn. Det behöver inte betyda att barnet övergett sig själv, men det kan vara ett tecken...

Jag blir undrande när jag möter hjälpsamma barn...

Och jag blir ifrågasättande när jag möter barn som redan första gången visar mig tillgivenhet...

Min väninna som har ett fosterbarn bland sin stora barnaskock berättade om den glädje hon kände när detta barn en dag, efter att ha varit i sitt nya hem säkert ett år, för första gången satte sig fullkomligt på tvären. Ungen sa NEJ.

Äntligen var hon så trygg att hon vågade ha en egen vilja.

För att våga bejaka sig själv måste man få uppleva att någon klarar att härbärgera ens känslor. Barnet måste få sitta i ett knä och vara arg/ledsen/ rädd/besviken osv och få det accepterat och tolkat och bekräftat. Den vuxne måste ge känslorna ord.

På den tid jag arbetade med barnverksamhet blev det ofta min uppgift att ta hand om situationer när ett barn tappade självbehärskningen. Kanske hade en förälder eller en annan ledare förgäves försökt få barnet att ta reson.

Det jag gjorde var inget märkvärdigt. Jag satte mig på barnets nivå, bekräftade att det var argt och talade om att det får man vara. Men att man inte får kasta grejer på andra eller vad det nu var. De allra flesta ungar lugnade sig då och kunde i bästa fall tala om varför dom var arga.

Men jag hade ju fördelen i att inte behöva ha barnet dygnet runt. Jag minns ju att det minsann inte var lika enkelt när jag var småbarnsmamma med ett antal viljor att jämka med.

Ingen förälder är perfekt, det räcker att vara tillräckligt bra.

Flyttdag

2007-05-17T16:46:00.000+02:00

Idag har de äldsta barnen kommit båda två... dottern har sambon med sig...

Men jag blir så full i skratt. Båda hade de glömt min födelsedagspresent hemma... det är bara dom som kan göra något så typiskt! Och båda två!

Men vi har också passat på att flytta möbler till min/vår lägenhet...

Födelsedag

2007-05-16T22:41:00.000+02:00

Det är alltid speciellt att fylla år. Även om magin är borta. Som barn var ju födelsedagen en speciell dag, så olik andra.

Numera är det en dag bland andra. Jag har arbetat... vi hade vår vanliga planering på morgonen och sedan åkte kyrkoherden och jag till en del av den vidsträckta församlingen där syföreningen idag ordnade med en dag för gemenskap.

Det hela började med gudstjänst i kyrkan och sedan blev det lunch på vandrarhemmet nere i hamnen. Inte helt fel när man får göra det i tjänsten!

Ikväll har vi firat min födelsedag. En av döttrarna har kommit och min bror. Vi har ätit och firat.

Det är kul att vara nunna!

2007-05-15T20:53:00.000+02:00

Barmhärtighet var temat när vi var med diakonerna i klostret idag. En av systrarna mötte oss och samtalade med oss.

De katolska systrarna är våra nära vänner. De engagerar sig i vår familj, frågar efter barnen som de nästan inte träffat. Den ena av våra döttrar har varit där en del när hon gick i gymnasiet, och håller fortfarande kontakt med en av systrarna som varit en förebild för henne. Den andra dottern hänger med ibland och lillkillen har också varit där nån gång. Äldste sonen kan jag inte minnas om han varit där...

Vi samtalade, drack kaffe och övervarade vespern innan eftermiddagen var slut.

Nunnor är som folk är mest, och har ofta ganska stor självdistans. Och de tar gärna emot barn på studiebesök som kan ställa väldigt bra frågor:

"Är det roligare att vara nunna än att cykla?"

"Vet du vad ishockey är för nåt?"

Och små släktingar till systrarna kan också ha bestämda önskningar:

"Jag vill åka till plåstret och hälsa på tunnorna!"

Församlingsutflykt

2007-05-14T20:12:00.000+02:00

Utflykt med ett gäng från församlingen... pigga pensionärer mest. Det är alltid lite vanskligt om vädret ska hålla, om programmet ska hålla eller om det ska spricka med en gång. Men vi hade tur med vädret, regnet hängde i luften men ingen blev blöt och mellan varven tittade även solen fram.
Och tidsberäkningen höll ända till sista stoppet, där räckte inte tiden. Vi var hemma en kvart efter utsatt tid. Men på en dagsresa får man kanske tolerera det.

Det blev ett besök i småstadsidyll...

Lunch på stiftsgården... kaffe på museimacken.. och ett besök på grenadjärtorpet.

Minnenas kavalkad

2007-05-13T19:30:00.000+02:00

Det är lite känslosamt att sortera bland gamla sparade ting. I eftermiddag har vi gått igenom lådor och påsar i ett av förråden i källaren. Jag har samlat på mig mycket... och många gamla brev och kort blir nu bortrensade. Men ett och annat väcker känslor...

Makens brev under förlovningstiden... från repövningar... kurser utomlands. Sådant har jag sparat. Några av mina föräldrars brev, brev vid speciella tillfällen. Jag fann utbetalningsavier på några hundralappar från mina feriejobb och resersättning på 24:95 när jag åkt på sammanträden på 70-talet. Jag hittade även ett bötesföreläggande från tidigt 70-tal... jag och en dåvarande pojkvän åkte två på en cykel och lyckades köra rakt in i en poliskontroll. Sånt glömmer man inte, det var 25 kr i böter och jag hade ett lånekort från biblioteket som dom godtog som identifiering. Annars hade vi fått följa med till stationen och våra föräldrar skulle fått komma och intyga vilka vi var.

Jag vågade inte berätta hemma... utan mina månadspengar fick gå till att betala böterna. Minns hur jag skämdes när jag gick till posten och betalade. Men sen minns jag inte vad det var som gjorde att jag måste ha pengar... och pappa inte kunde förstå att jag inga hade... Då kröp historien ur mig, men han tog det inte så allvarligt som jag trodde han skulle göra. Och jag fick pengar...

Jag fann också brev och vykort och t o m ett foto med hälsning från "Kamelen". Hon var konfirmand på ett sommarläger där jag var fritidsledare och "konfirmandmamma". Det var en färgstark unge - vi höll kontakt en tid. Idag är hon en känd röst i radion - utrikeskorrespondent på ekot - men har också haft egna program.

Hittade också några fina svartvita kort på mig som mycket ung diakonissa. Iklädd den traditionella dräkten som är hämtat ur en svunnen tid. Det är inte många gånger jag burit den faktiskt. Den är inte särskilt praktisk.

Bikten

2007-05-13T14:36:00.000+02:00

Johan frågar i en kommentar till förra inlägget hur bikten i Svenska kyrkan går till. Jag ska försöka svara på det...

I psalmboken finns längst bak ordningar för olika typer av gudstjänster och kyrkliga handlingar. Där kan man finna ritualet som används. Sen kan det finnas lite alternativa utformningar, men i princip så följs det som står där.

I katolska kyrkan är bikten obligatorisk... minst en gång om året för en god katolik. I Svenska kyrkan finns inget tvång, inte numera i alla fall. Förr var det nog tryck på att ogifta mödrar(i den mån man visste vem fadern var även han) och brottslingar och andra med uppenbara synder skulle skrifta som man kallade det. I början var det offentligt, så småningom enskilt.

Bikten har sin historia i den tidiga kyrkan när man märkte att många under förföljelser kund avfalla, för att sedan ångra sig. Fanns det då förlåtelse? Och fanns det förlåtelse för dom som begick stora synder... Ur dessa frågor kom syndabekännelse och förlåtelse fram som en tydlig handling som upprättade syndaren på ett påtagligt sätt.
Med tiden blev det ett maktmedel förståss... och istället infördes den enskilda/hemliga bikten och prästens tystnadsplikt.

Svenska kyrkan har inga biktstolar. Bikten försigår helt avskilt t ex i sakristian, och med enbart prästen som åhörare å Guds vägnar. I regel inleds bikten med ett samtal. Jag brukar ha gjort en självrannsakan innan utifrån t ex Tio Guds bud... eller gått igenom mina relationer till folk. Oftast skriver jag ner något när det dåliga samvetet slår till... och spar det. Sen tar jag med mig min lista och så talar vi om det som står där. Den präst jag utnyttjar är en ganska snäll människa så han brukar ganska brutalt stryka det mesta... det har hänt att vi nästan blivit osams på kuppen... men han bestämmer, och det är tur det för jag har en benägenhet att döma mig själv hårt. I början hade jag lite svårt för det. Tidigare biktfäder har varit ganska hårda, snarare spetsat till formuleringarna...
Men jag tror att jag mår ganska väl av att inte få terrorisera mig själv hur som helst.

Nåväl, när vi blivit överens... eller åtminstone han har blivit överens... och han eventuellt gett ett eller annat råd eller "botgöring" tänder vi ljusen på sakristians altare. Han hänger en lila stola - botens färg - runt nacken för att markera att det han nu gör gör han i kraft av sin vigning inte som person. Jag böjer knä, och läser min syndabekännelse och infogar de saker som blivit kvar på listan... Och får sen syndernas förlåtelse ovillkorligt uttalade och direkt till mig för mina konkreta synder...

Ibland ber han en längre bön, ibland bara välsignelsen... några gånger har han smort mig med olja när jag inte mått så bra...
Lappen med mina synder brukar försvinna spårlöst nånstans där... han snor den och smuglar ner den i nån ficka. Jag utgår ifrån att han kör den i strimlern sen... om han nu inte arkiverar den... Nej, ska inte skämta om det. Men för mig är det viktigt att han tar den, som en symbol för att jag inte kan fiska upp mina synder igen.

Sen brukar vi kramas en stund... inte minst viktigt. Det behövs en famn... känslan av att vara trygg, trots att jag lämnar ut mig precis som jag är utan förbehåll...

Bikten är inte nödvändig för syndernas förlåtelse. Det går lika bra i högmässans syndabekännelse, eller hemma på kammaren... ur synvinkeln att Gud förlåter. Det som vi människor har svårt för är att tro det. Bikten är så konkret att det inte går att komma och tjafsa sen liksom... För mig är det en god hjälp.

Man kan välja vilken präst som helst, men det är bra om det är någon som själv går regelbundet till bikt. Som därför tar det naturligt och vet hur det är att vara i andra sitsen. Församlingsprästen kan för en del uppfattas som lite för nära. Kan kännas lite svårt att prata om de riktigt känsliga sakerna då. Men man kan anlita en präst i en annan församling i så fall. Det bör definitivt inte vara en familjemedlem eller en person man står i beroende till eller tvärtom.

Katolska kyrkans bikt går numera oftast till likadant, kanske inte fullt så långt samtal möjligen. Biktstolen är borta på de flesta håll, men inte överallt. Och det är inte så mycket hymlande om det som hos oss...

I laestadianismen tillämpas bikten flitigt, men mer på stående fot på kyrktrappan eller offentligt vid ett möte... Där kan även lekmän avlösa, vilket teologiskt inte möter några hinder. Men erfarenheten är att alla har inte förmåga att vara tysta eller låta bli att utnyttja det de fått höra. Många ovisa råd kan också cirkulera... Det är därför en god ordning att det är prästen som handhar detta. Visst händer det att präster är olämpliga, men då kan det beivras i alla fall...

Kyrkliga seder förändras

2007-05-12T22:38:00.000+02:00

Mörkret har lagt sig. Så även maken som är en kvällstrött typ. Själv är jag nattuggla, och sover helst på morgonen. På jobbet har dom till sist accepterat att jag alltid kommer sist - men å andra sidan så är det alltid jag som låser och slår på larmet fram på kvällskröken...

Jag har varit ledig, vilket innebär att jag städat och tvättat. Det har varit konfirmation idag. Den har jag inte varit inblandad i - men i morgon är det högmässa. Då är jag med och tjänstgör. Det blir många som tar emot nattvarden en sådan dag. Och vi har hos oss den seden att att kyrkvärdarna kan dela ut vinet, men att någon vigd ska dela ut brödet.

Låter kanske konstigt, men det är en gammal själavårdsregel. Den som delar ut brödet avgör om personen ska få kommunicera. Den makten ska inte ligga på grannen eller den på jobbet underställde... Sen är det en annan sak att vi idag inte nekar någon som själv vill.

Det enda som jag tycker är svårt är barnen. Är föräldrarna med fram kan man fråga... men ibland kommer barn själva och då vet jag inte alltid om jag ska ge eller ej. Barn ska inte delta utan föräldrarnas tillåtelse. Först som konfirmander tillåts dom själva ta det beslutet.
Vi brukar informera om att om man inte vill ta emot bröd och vin kan man lägga sin hand på den motsatta axeln som ett tecken - då läser vi en välsignelse istället.

Idag delas i regel nattvarden ut efter ett kösystem. Förr gick man fram och föll på knä vid altarringen och sen gick prästen runt först med bröd och sen med vin. När alla fått reste man sig och gick samtidigt. Många kände sig uttittade och vågade inte.

Idag står präster, diakoner och kyrkvärdar framför altarringen eller om det är en gudstjänst med mycket folk även på fler ställen i kyrkan - och man går fram och tar emot bröd och vin en efter en stående... och går tillbaka till sin plats.
De flesta uppskattar det, men en del tycker att högtidligheten försvunnit.

Och knäfallet har helt försvunnit... Själv knäfaller jag bara vid bikten numera...

Det är bra med döttrar...

2007-05-12T15:40:00.000+02:00

Dottern ringde och diskuterade klädköp inför sommarens resa. Hon följer med oss till Indien o Malaysia och måste klä sig både praktiskt och korrekt.

Västerlänningarna som kommer som turister är ofta västerländskt klädda i shorts. Det är ok om man bara är turist, men när vi kommer är vi efterlängtade gäster hos våra trosfränder och då klär vi oss korrekt. Vilket innebär att man som kvinna har lång kjol, ärm på blus eller t-shirts om man inte bär traditionell dräkt... vilket numer oftare är byxa med lång tunika än sari... Vi rör oss oxå på platser där västerlänningar är ovanliga och att vi då är "kolonialt" klädda ger en signal om att vi hör hemma där...

Men dottern är också en god lyssnare och en god tröstare... och hon hade många goda ord att säga. Och det kändes gott...

Morgontimma

2007-05-12T04:08:00.000+02:00

Det är tidig morgontimma. Gryning... de första fåglarna har börjat sin konsert. Jag kan inget om fågelläten så jag vet inte vad det är för fågel som pumpar däck. Det låter som en gnisslande cykelpump och i intervaller...

Det är fuktigt, lite dimmigt därute i parken... Gräset är nyklippt - första gången i år. Det tar en hel dag för en åkgräsklippare att gå över alla ytorna. Tur vi inte behöver göra det själva.
Men snart är också det över.

Yngste sonen kommer hem i slutet av juni... men han ska bo själv då. Makens sekreterare går i pension nu i samband med att han går vidare. Hon och hennes man ska ut och resa några månader och har bett vår son att bo i deras hus så länge. Ett erbjudande han uppskattar... men var förvarar vi hans möbler...?

Det är så mycket praktiskt...

Håll er undan från mig... så här hemsk är jag...

2007-05-11T17:35:00.000+02:00

Det här har jag hört förr... det är så jag tydligen är... med tanke på det, så kan det inte vara nån annan än mig som avses... nu står det i skrift för vem som vill läsa:

"Salta och sockra i bilden av sig själv...förstår ni vad jag menar? Att skriva beräknande för att få sympati. Beräknande människor har jag svårt för, det har jag faktiskt SVÅRAST för av allt. Och då menar jag inte normalfallet av beräknande beteende, sådant sysslar vi alla med titt som tätt. Nej, jag menar när det är SATT I SYSTEM.
På bibliskt språk kallas detta fariseism. De som putsar utsidan men är fulla av skit inuti.
Jag har lätt för omedelbara människor, folk som inte "har nån farstu", som har nära till sina känslor och till sitt sanna jag. Som inte alltid putsar och gnor för att salta och sockra bilden av sig själva i lagoma doser. Som "tar ut svängarna". Och kan ångra sig efteråt och säga ett enkelt förlåt.
Stefan psykologen använde ett kul ord höromdagen "invecklingsstörd". Han menade såna som invecklar allting, komplicerar det, osv.Fariséerna är experter på det där. De enklaste Guds bud vecklas in i ett nät av komplicerade kringelikrokar.
Sanningen däremot, den är alltid enkel. Ja, säger den invecklingsstörde: sanningen för dig eller för mig, eller för herr Andersson? På det svarar jag: sanningen i kilo och liter. Eller kilometer. Den kan man inte komma ifrån.
Det finns människor som inte förstår sig på mig. Nå, men dra era färde då! Jag skulle inte fjanta efter er, varför fjantar ni efter mig, då? Det finns nio miljarder människor på jorden! Varför så viktigt att just jag älskar att umgås med er?"

Och det här:
"Saltar, sockrar och kryddar maten för att det ska lukta och smaka gott.
Sockret står för det som gör maten smaklig. Mina goda gärningar, att jag alltid ställt upp för andra, inte tänkt på mig själv.
Saltet är mina synder, det nämner jag i förbifarten för att bilden ska bli mer trovärdig. För om jag utmålade mig själv som helt perfekt så skulle människor genomskåda mig och förstå att nåt var fel.
De milda kryddorna är min svaghet, att jag haft en svår uppväxt, att jag inte är riktigt frisk osv.
De bittra kryddorna är självömkan. Ingen förstår mig, jag förlorar mitt anseende, min position, alla överger mig till slut. Men det är inte mitt fel utan deras. Kryddat med saltet i, "jag är ändå inte felfri, men de fel de påstår att jag har, de har jag inte, det är andra fel jag har."
Och så serverar jag denna maträtt. Den smakar helt okej. Människor äter. Men de som äter mest, äter under längst tid, tömmer fatet, slukar hela kakan, de blir så småningom illamående. Något är fel. Magen vänder sig till slut ut och in, och de kräks upp alltihopa.Då står jag bredvid och säger: "Titta vilka dåliga människor, nu kräks dom på mig!"
Men jag glömde att det var min egenkomponerade gourmetmat som egentligen var rutten och full med vita maskar. Det var ju min mat de kräktes upp, inte deras. Men jag fortsätter att hävda min oskuld, balanserad med saltet igen "jag är inte felfri, men mina fel är andra än de påstår".
Och så går allt i en evig rundgång. Och jag står och undrar varför jag blivit så ensam...tanken slår mig ibland att något är fel."

Så ni bara vet hur gräslig jag är... om ni tvekat...

En bön i tunga dagar... från metodistkyrkans tradition

2007-05-09T23:57:00.000+02:00

En av mina vänner i England gav mig ikväll denna bön:

I am no longer my own but yours,
Your will, not mine, be done in all things,
wherever you may place me,
in all that I do
and in all that I may endure;
when there is work for me
and when there is none;
when I am troubled
and when I am at peace.
Your will be done
when I am valued
and when I am disregarded;
when I find fufilment
and when it is lacking
when I have all things
and when I have nothing.
I willingly offer
all that I have and am
to serve you,
as and where you choose.

Livet är en gåva som ska återlämnas en dag!

2007-05-09T19:25:00.000+02:00

Min äldste morbror ringde för en stund sedan. Jag nästan förstod att han hade ett ärende. Det är inte var vecka han ringer...

Han berättade att en kusin dött i cancer 49 år. Det var ju inte oväntat... jag visste ju att det var illa. En annan kusin hade berättat...

Min mor hade många syskon, som barn träffade man kusinerna då och då. Som vuxna har det varit synnerligen sporadiskt. Det förändrar inte mitt liv...

Men jag ömmar för hennes far, en annan morbror än den som ringde. Han har förlorat sitt enda barn, hans hustru är svårt dement och är på ett vårdboende. Det är grymt när barnen går före föräldrarna.

Den döda kusinen efterlämnar man och en 20-årig dotter.

"Livet är en gåva som en dag skall återlämnas" sa morbrodern som ringde.

Det är vanskligt att blogga.

2007-05-08T16:22:00.000+02:00

Den här bloggen har varit befriad från anonyma påhopp. Livliga debatter är en sak, det går man inte sönder av. Men de elaka kommentarer och mail jag fått p g a min AB-blogg är sånt jag aldrig trodde var möjligt...

Det är för mig helt obegripligt att man kan tro det man tydligen tror om mig. Det är obegripligt att man kan ha så hög svansföring att man inte ett ögonblick tänker efter...

Idag blir det inget vettigt inlägg. Är bara så illa berörd.

Den blomstertid...

2007-05-06T20:04:00.000+02:00

Päronblom... Äppelblom.............. och något träd...

............................och smörblomma

Mandelblom

Förgätmigej

Tog med mig kameran ut i residensets park för att föreviga de första sommarblommorna...

Det finns en del frågor...

2007-05-05T22:11:00.000+02:00

Kan inte hjälpa att jag funderar över vissa fenomen.

Om religioner och i synnerhet kristendom är helt ute, varför är det då så viktigt att förfölja, förlöjliga och motarbeta? Det som är ute självdör väl?

Varför finns det så många människor - av alla de sorter och ideologier - som alltid uppfattar andras protester, avvikande åsikt, ifrågasättande som kränkningar och fula tillmälen? Medan det de påstår om, och kallar andra bara är sanningar?

Varför en del tror att just deras åsikt är neutral, värderingsfri, vetenskaplig - och därmed skulle ha företräde framför andras?

Varför fundamentalism och totalitär värderingskodex är ok för någon enstaka livsåskådning typ ateism á la "Humanisterna" och så skrämmande när det gäller andra?

Varför man är så hatisk och så paniskt rädd för en kyrka man anser marginaliserad? Samtidigt som man hela tiden påstår att hon försöker ta makten över samhället? Vilket intresse tror man kyrkan skulle ha av det? Varför tror man att tvångskristnade människor skulle funka i dag?

Kan inte hjälpas att jag förvånas över paradoxerna... och över en rädsla för något så utopiskt... och en skräck inför människor man anser korkade och förvirrade...

Och konstaterar att det finns folk till allt. Alla ateister är inte korkade och skraja... som väl är. Men en del är. Likaväl som det finns nog så underliga kristna - som kan få en att rysa. Men som väl är så är dom flesta skötsamma, välfungerande, omtänksamma och ansvarstagande människor med stor respekt för oliktänkande. Tänk om alla ateister också var det...

Läkedom

2007-05-04T15:50:00.000+02:00

Vi går mot en ny helg... men jag läste idag ännu en gång den gammaltestamentliga läsningen från förra helgen. Den är hämtat ur Jesu Syraks vishet. En av de apokryfiska böckerna, som vi nu har fått åter i våra Biblar. Under många år har de varit borttagna eftersom de inte riktigt har samma status som övriga böcker i Gamla testamentet.

Jesu Syraks vishet 28:3-7

Om en människa bär på agg mot en annan,

hur kan hon då kräva läkedom av Herren?

Hon visar ingen nåd

mot sin medmänniska,

men när hon själv har syndat

tar hon till böner!

Hon bär på agg,

hon som själv är dödlig -

vem skall då ge försoning för hennes synder?

Tänk på livets slut och hata inte mer;

minns döden och förgängelsen,

håll fast vid buden.

Tänk på buden

och vredgas inte på din nästa;

minns förbundet med den Högste

och glöm andras fel.

Vänner och före detta vänner...

2007-05-03T23:46:00.000+02:00

Soroptimisterna är en internationell kvinnoorganisation som jag är engagerad i. Till hösten blir jag den lokala klubbens president.

Men ikväll var det möte på en av gårdarna i socknen, husets härskarinna och jag stod för värdskapet. Detta betydde i klartext att denna rekordeliga kvinna gjorde allt... medan jag möjligen serverade lite kaffe...

Och skvallrade i köket förståss... För några år sedan höll klubben på att utplånas, flera medlemmar flyttade och några slutade och kvar blev pensionärerna och jag. Men så gjorde vi en drive och fick med ett stort antal nya... mer i min ålder och yngre. Några av dessa var tre tjejer i det hörn av socknen där vi bodde våra första 1,5 åren här, medan residenset renoverades för oss. Dom fångade upp mig när vi kom, frågade om jag ville vara med i deras idrottsförening och gympagruppen... och det tackade jag inte nej till!

Så när dom kom med i klubben så vart det genast mer livat... Och detta är tjejer som man kan vara väninna med... vi delar...

Ikväll kändes det gott att få en kram och lite förståelse...

Speciellt som jag inte kan låta bli att kolla den blogg jag borde hålla mig borta ifrån... och läser att människor som aldrig sett mig... aldrig talat med mig... fäller domar och avråder all kontakt... på denna människas ord... som känner frid över att äntligen sluppit mig... eftersom hon inte tror på nån förändring...

Nej... jag tror inte heller på nån förändring... för jag hoppas jag duger som jag är!

Varför får inte Scandic vara affärsmässiga?

2007-05-03T22:27:00.000+02:00

Tydligen - enligt några bloggar jag just läst - så har Scandic backat och låter Bibeln finnas kvar på rummen.
Genast dyker det upp bloggar som talar om "den agressiva kyrkan hotar" och "fega Scandic ger efter för kyrkans hot".

Vad är det för trams?

Kyrkan gjorde en markering - vill ni ha oss som kunder får ni se till att ha en positiv inställning till den vara vi marknadsför annars ser vi oss om efter andra affärsbekanta.
Något vilket annat företag som helst skulle göra.
Inte har man samarbete eller affärsöverenskommelser med företag som öppet går ut med att man bojkottar ens vara...?

Konstigare är det faktiskt inte. Och inte mer ondskefullt... och inte värre än all annan reklam som överöser oss.
Scandic skulle naturligtvis kunna ta bort en massa reklam på hotellen, i TV-utbudet... i sina broschyrer... i korridoren och i lobbyn... och helt sluta ge och ta i affärsverksamheten... så får vi se hur länge det går...

Och kyrkan behöver också sin publicitet... sin ingång... sin reklam...

Här finns länken

Om att bry sig

2007-05-03T13:38:00.000+02:00

Funderar idag mycket över hur jag själv agerar när någon behöver min hjälp. Eftersom jag själv har det så kaotiskt just nu så blir det ju en rätt så naturlig frågeställning.

Jag är ganska försiktig med att ge goda råd, om det inte är något som är alldeles självklart. Maken brukar säga att "den som går objuden till bordet, går otackad därifrån". Och det stämmer när det gäller att dela ut råd eller lägga sig i för mycket.

Jag är nog bra på att lyssna tror jag. Och på att tolka och förklara andras känslor... jag kan ta emot känslor och transformera dom så att dom blir möjliga att bära innan jag återlämnar dom. Det är nog min stora gåva.
Men den går att öva upp. Genom att vara förutsättningslös när man lyssnar... inte lyssna efter något speciellt utan ta emot flödet med alla sina sinnen så lär man sig av erfarenheten.

Men många är för snabba med att vilja hjälpa, måste till varje pris hitta en lösning. Ofta beror det på att man inte hanterar sina egna känslor i situationen. Man orkar inte att vara maktlös. Man överfalls av sympatin och känner krav att ta bort den andres smärta.

Därför kan den som är alltför känslosam eller har lätt för att engagera sig ibland göra rejäla övertramp i sin välvilja. Och måste lära sig tygla sådana gåvor.
Medan den som till sin natur är mer sval kan vara den som förmår lämna sina egna reaktioner därhän och möta den andres.
Men för den svale är det en balansgång för att inte bli kall eller ge ett oengagerat intryck.

Eftersom själavård är mitt yrke har jag naturligtvis fått en massa utbildning, och det är väl bra. Men allra mest lär man sig genom att lyssna på människor när dom berättar om glädje och svårigheter, skönlitteratur är också ett måste för att förstå tidens strömningar.
Bloggandet har lärt mig väldigt mycket om hur folk tänker och vad dom brottas med idag.

Tungan rätt i mun

2007-05-03T11:46:00.000+02:00

Har varit hos frissan på förmiddagen. I alla fall fått håret i ordning.

Men är idag väldigt gråtfärdig. Det mesta känns bara för mycket nu. Trodde inte tillvaron kunde bli så kaotisk. Det är ständigt jonglerande för att hålla alla lugna.

Krukväxter

2007-05-02T21:39:00.000+02:00

Po Jag missköter oftast mina krukväxter... men dom här blommar i alla fall... Porslinsblomman överst har jag ärvt efter svärmor... hon satte ett skott nångång på 60-talet...

Orkidén har jag fått... kanske när jag fyllde 50... eller vid nån kursavslutning... jag har ett antal orkidéer.

Ödesträdet har hängt med länge... minns inte när den första kom i min ägo... men jag har satt nya då och då... men 20 år är dom nog...

Nostalgin väcks så enkelt...

2007-05-02T19:04:00.000+02:00

Man blir lite veckovill när det är en helgdag mitt i veckan. Har haft svårt hela dagen att orientera mig i tiden. Vill ju ha det till måndag...

Personalmöte på morgonen. Skrivbordsjobb under förmiddagen. Anmälningar kommer in till bussutflykten, och jag har bokat hembesök, talat med sörjande...

I eftermiddag har jag åkt ut till en av de mer avlägsna gårdarna i socknen. För att göra besök och för att beställa diakonskjortor. Sömmerskan som är en av mina absoluta favoriter syr åt mig både privat och i jobbet. Vi har alltid roligt när vi kläcker idéer. Jag har vilda funderingar och hon transformerar ner dom till det som är möjligt...

En diakonskjorta för sommarbruk... i råsiden i två eller tre gröna nyanser och med några roliga detaljer... och sen en diakontröja till vintern... men också helt privat blusar för besöket i Indien...

Och så besök bland fåren... ångrar att kameran inte kom med... lammen är för gulliga...
Men också bilfärden på slingriga vägar genom svensk landsbygd är en lisa för själen. På något vis påminner landskapet om naturen kring min barndoms trakter... och byn där jag hade rötterna och dit jag kom åter som "frun". Där våra barn växte upp... skyddade, omhuldade... i en tid som känns som hundra år sen...

Byn som inte var större än alla kände varandra. Där mycket fortfarande cirkulerade kring den stora gården... där det var självklart att barnen fanns med i arbetsgemenskapen och fostrades likaväl av de anställda som av sina föräldrar...

Idag bor ingen i det stora huset... det byggs om till annat... bygatan är tyst... affären är stängd och skolan ska läggas ned... prästen kommer från stan när det nån gång är gudstjänst...

Landsbygden avfolkas... det genuina försvinner...

Energitjuvar

2007-05-01T21:50:00.000+02:00

Eller vad ska man kalla dom som alltid vet bäst. Dom som ser lösningarna och inte kan tolerera att andra kan se hindrena oxå.

Sista tiden har jag fått kämpa med en livssituation jag har väldigt lite makt över. De val jag haft har varit mellan pest och kolera. Men utöver det har jag fått tampas med folk som haft åsikter och oxå högljutt talat om dom.

Det är inte lätt när andra vill bestämma över ens livsavgörande val och blir arga och kallar en olika saker när man inte gör som man blir tillsagd. Och det är kränkande att få höra att man gör sig till offer när man är ledsen...

Den bästa trösten är den när sorg får vara sorg... Att få hjälp att hantera och identifiera sina känslor... Inte få höra hur dum, självömkande och mesig man är...

Och jag blir nästan mörkrädd... när en av dem som vet precis vad som är bäst för mig nu... är professionell även om hon inte har den relationen till mig... Men hon står i en helt annan psykologisk skola än jag, och det bara bekräftar mitt motstånd mot den metoden.

Positivt tänkande har ofta väldigt snabba resultat. God effektivitet på kort sikt, men ingen vet hur det ser ut på lite längre sikt.
Men det denna typ av terapi gör är att använda skamkänslorna... man skäms för att vara ett "offer", för att tänka fel, vara negativ, göra sig maktlös...

Och då kan man frammana en uppryckning. Man lär patienten att förneka negativa känslor, farhågor och obehagskänslor... Men när verkligheten kommer ikapp, när omgivningen upplever vederbörande som ansvarslös eller när orken att tänka bara positivt tryter... vad händer då?

Jag finns här för dom som hittar mig...

2007-04-30T21:59:00.000+02:00

Det är nog inte så många som vet att jag finns här. Fritidshuset har varit min tillflykt där jag varit bara människa utan hänsyn till andras behov.

Kanske kan jag bo här permanent ett tag. Det är ju inte ovanligt att folk gör.

Onekligen är jag ganska nertagen efter alla turer på AB-bloggen. Det verkar gå troll i den bloggen... det blir bara bekymmer och sorg av den.

Livet är nog så komplicerat än att jag ska behöva känna mig dömd och hånad. Det är till sist svårt att hålla anklagelser ifrån sig, inte om man alltför många gånger på kort tid får känna att någon upplever en som ondskan personifierad. När allt jag säger och skriver och menar tolkas som elakheter... när påståenden om mig läggs ut på bloggar och anses som så stora sanningar att det rättfärdiggör vilka tillmälen som helst.

Om det till det kommer att mitt liv så fullständigt förändras. Från att ha bott i ett stort hus, med stor familj, social ställning och ekonomiskt priviligierad tvingas flytta in ensam i en tvåa i allmännyttan som ifrågasatt och skadeglatt betraktad... och tvingas inskränka mina vanor...

Nog ser jag blickarna, nog märker jag nyanserna som skiftat... och visst hör jag att den respekt "frun" alltid tilltalats med är borta...

Och hur kommer det att kännas om det blir en ny fru på residenset?

Inte utan att jag begriper att folk kan ta livet av sig i det här läget.

Undrar var gränsen för förföljelser går?

2007-04-29T13:44:00.000+02:00

En person lägger ut det ena kränkande inlägget efter det andra om mig på sin blogg. Hon nämner inte mitt namn... men för den som är lite insatt går det ju att räkna ut vem hon åsyftar. Hon kallar mig alla möjliga saker och gör analyser av min personlighet och min psykiska status.

När jag tagit kontakt med henne kräver hon att bli lämnad ifred... säger att hon inte orkar med mig... för att sen fortsätta sina inlägg.

Men så länge hon inte nämner mitt namn kommer jag inte åt hennes skriverier...

Vet inte vilken i ordningen det här är som utsätter mig sen jag började blogga.

Bilder från residenset

2007-04-28T23:30:00.000+02:00

Bara några bilder...

Eftersom ändå ingen läser den här bloggen så gör det ju ingenting om jag avslöjar...

2007-04-28T19:10:00.000+02:00

att jag känner mig väldigt ensam. Och är helt införstådd med att det är så här det blir när flytten är genomförd. Maken är i Berlin över helgen, barnen är utflugna och dom ringer ju inte mamma bara för att hon är ensam hemma.

Konstigt det där att man inte kommer sig för att ringa någon en lördagkväll. Skulle aldrig falla mig in... min bror skulle jag väl ringa kanske. Men annars så utgår man ju ifrån att folk umgås med familjen eller har gäster. Man tränger sig inte på.

Mitt yrke gör att jag har många relationer där jag lyssnar och bryr mig. Det är inte utan vänskap, men församlingsborna ska inte bära mig. Vänskapen är professionell från min sida just för att de ska få den hjälp de behöver.

Det finns några få personer som lyssnar på mig. Men då har de ett professionellt förhållningssätt till mig... det är några präster, nån diakon... doktorn.

Ömsesidig vänskap finns det inte mycket av i mitt liv. Ingen blir kvar som vän om dom kommer för nära. När dom börjar se så antingen blir dom professionella eller försvinner. Det är märkligt men sant. Men människor idag har så fullt upp med sig själva att dom inte orkar med att ge i vänskap längre, dom vill ha.
En vän som tar för sig i relationen kallas energitjuv och dom säger man upp bekantskapen med. Jag har blivit så besviken många gånger. Tillit är aldrig lätt, jag behöver lång tid innan jag litar på någon. Ändå när jag vågar visa lite av min svaghet, min smärta, mina behov så drar man sig undan. Antagligen i besvikelse över att jag inte var den där perfekta vännen som inget kräver och som man kan ösa allt över utan att behöva lyssna tillbaka.

Jag vet inte längre hur mycket jag har kvar att ge.

Även bloggvärlden börjar kännas trång. Det är samma diskussioner om och om igen. Inte ids jag bemöta samma fördomar, samma okunskap och skräck hur många gånger som helst. Det gör mig ont att så många har så mycket ont att säga om kyrkan och om kristen tro.

Men om så många säger att kyrkans tid är förbi... varför skrivs det då så mycket i frågan? Varför diskuterar man hela tiden nåt som man säger är betydelselöst? Och varför är man så rädd för en kyrka som är helt marginaliserad?

Just nu har jag mest lust att dra nåt över huvudet och sova bort resten av livet.

Man får vara beredd på allt!

2007-04-28T12:34:00.000+02:00

Förmiddagspasset med två gudstjänster är över.

På äldreboende nr 1 höll jag på att svimma. Det är nämligen så varmt där när solen ligger på. Gudstjänsterna hålls i en ljusgård med stora takfönster som inte kan skuggas... Pensionärerna kan som väl är sättas lite åt sidan så det blir inte fullt så varmt för dom. Men vi som håller i gudstjänsten är ju bundna av mikrofonerna.

Ja, idag fanns det bara en... den ena hade vandrat iväg. Men tänk er att stå där i svart dräkt precis under solen och läsa och predika. Jag har ju väldigt ont i en fot också och det smärtar när jag står och går. Dessutom börjar min kjol bli lite trång... Jag hade nästan ingen luft. Och svimningen var inte långt borta. Så jag svettades rejält.

Det var betydligt svalare på det andra hemmet. Där är gudstjänstrummet i källaren. Sista året har det kommit många på gudstjänsterna - idag insåg jag att nog alla som är i skick att lämna sina rum var med. Drygt hälften...

Men när vi bad Fader Vår (vi har gamla versionen på hemmen) var det en tant som skulle först i mål. Hon rabblade på fortare än nån annan... som en liten skolflicka. Det är något av charmen med de som "går i barndom igen".

Men nu är foten trött - får sitta en stund trots att jag har mycket att göra i huset.

Det tar tid med dom som är frivilliga...

2007-04-27T17:30:00.000+02:00

Maken har farit till Berlin och jag är ensam i huset.

Hela dagen har jag suttit bakom skrivbordet. Mer och mer blir det så. Men när jag har pratat med kyrkorådets ordförande så menar han att det är ett bra sätt att arbeta. Jag har 50 frivilliga i en församling på 5000... Klart att det tar tid att hålla i en sån organisation.

Som väl är har jag några tuffa tanter som är en ledningsgrupp tillsammans med mig. Dom är alla pensionärer men får på detta vis fortsätta att använda sina kunskaper... En är civilekonom, hon sköter ekonomi och protokoll och utskick och listor. En är fil.dr och har varit läroverkslektor, hon sysslar med intellektuell stimulans av dementa. En har varit mellanstadielärare, hon rekryterar nya frivilliga och står tillsammans med mig för utbildningar och fortbildningar. En har varit handläggare på försäkringskassan, hon organiserar ledsagare till sjukresor och håller i besökstjänst, när hon inte skriver överklaganden mm. En har fortfarande en cateringfirma, hon ordnar alla fester...

I vår har vi gjort en omfattande utvärdering. Det har tagit mycket tid, och det har varit många dokument att skriva. Men nu börjar jag se botten på det hela.

En ömmande fot är på väg till Indien

2007-04-26T22:13:00.000+02:00

Min stackars fot gillar inte att jag går omkring. Den har svullnat på ovansidan och är öm, och det gör ont när jag belastar den.
Det skulle kunna vara en stressfraktur... eller en seninflammation. Eller käringsjuka... vätskeansamling p g a hormonbrist och stress.

Vilket det än är så är det inget man behandlar... man väntar ut det. Försöker hålla igång foten, gå normalt trots smärtan. Men fort går det inte. Och en sväng med affischer runt hela äldreboendet och jag var kallsvettig.

Biljetter till Indien o Malaysia är nu bokade. Gott att få återse platser och vänner. Trots olika kulturer, olika modersmål och stora avstånd finns där människor jag kommit så nära...

Och att få se vår kära P stå brud... med den man hon själv valt. Hennes kloka föräldrar som bryter traditioner, låter henne flytta till Europa med en europeisk man. Hellre en lycklig dotter i en annan världsdel än en olycklig hemma på gården.

Spridda tankar vid soluppgången

2007-04-26T05:44:00.000+02:00

Det kan vara svårt att vara människa. Ja, det är nog alltid lite jobbigt egentligen.

För vissa människor är livet ännu jobbigare. Och vissa dagar kan vara extremt jobbiga. Undrar hur den här dagen ska bli...?

Gårdagen var fylld av sorg, värk och sårade känslor. Men också av tröst och vänlighet. Märkligt att det är lättare att till sig det som gör ont än det som lyfter upp.
Talade med båda sönerna igår kväll. Vuxna och omtänksamma, uppriktigt villiga att hjälpa med det de kan.
Den äldste kommer när jag ska flytta. Får höra hur döttrarna gör. Den ena kommer ju säkert, hennes sambo har lovat köra flyttlasset...

Det börjar dra ihop sig. Bara några veckor kvar. På något vis så blir det väl lättare när det väl är så. Även om det känns så sorgligt och även om det blir ensamt.

Mitt liv har innehållit många trauman, och egentligen har jag nog aldrig haft någon helt harmonisk period. Det har alltid funnits bördor och påfrestningar att bära.
Men även om jag fått mer än jag mäktat så går livet vidare. Kan bara hoppas det börjar lugna sig för mig.

En blogg är ju ett effektivt vapen. Tänkt på det sen igår... man kan ju sprida väldigt mycket om andra människor om man skulle vilja. T ex berätta om nån utan att nämna namn, men så att alla förstår ändå... Och det går ju inte att försvara sig utan att avslöja att man är den det handlar om.

Ett flyttat inlägg

2007-04-25T05:38:00.000+02:00

Kyrksyster funderar på en sak...

... varför fortsätter jag att bli ledsen över att bli uthängd, förvanskad, anklagad. Varför betyder det nåt nåt att mina ord förvänds och används för att "bevisa"...
Det är ju ändå ingen idé att försöka komma till tals. Personen ifråga har tydligt sagt att h*n inte orkar prata med mig... men hänga ut mig med tydligg adress orkar vederbörande...

Kommentarer:

#1 Kommentar från Lilla Anna :
Vet inte vad jag ska säga.. men lämnar en kommentar så du vet att jag har varit här! Kram
Skrivet 25 april 2007, klockan 00:32

#2 Kommentar från Hedning :
Lågt.. Lägre än Glocalnet...

#3 Kommentar från Thomas :
...jag vet vad du drabbats av...har egna upplevelser! Men personen ÄR onåbar i sitt destruktiva "hämnsbehov"...det är inte så mycket du kan göra, nonchalera och vänta! Det är kanske inte så mycket till råd...men det är allt jag har! *L* ...har sluppit mina "stalkers i över en månad nu! SKÖNT!
!Skrivet 25 april 2007, klockan 00:53

#4 Kommentar från William :
Hej, det finns en gammal krigsregel, att anfall är bästa försvar. Så banka på busen...Mvh -C.
Skrivet 25 april 2007, klockan 01:00

#5 Kommentar från Kari :
Skriv personens namn och blogg,om det är en person med egen blogg. Om du är 100% säker, men då måste du vara det! Anmäl till moderator. GÖR något!Har du sagt A får du väl säga B,tycker jag. Det finns väl ingen anledning att alltid skydda en som mobbar en?! Varför blir du utsatt, tror du? För att du är kristen? När jag blev mobbad i nov/dec-06 skrev jag ut namnet på personen och bemötte vederbörande. Det var i.o.f.s som att tala till en vägg,men det gav i.a.f resultat. Senare kunde jag t.o.m "prata " med personen genom att fråga ut honom på ett vänligt sätt om hans privatliv(han gillade inte mina politiska åsikter,men pådyvlade mej en massa annat skit jag varken hade sagt eller tyckt/tänkt). Till slut snurrade han in sej själv i sitt eget garn,blev en streckgubbe och försvann.... Good Luck and God Bless You Kyrksyster!PS. Läs den vackra bönen på min blogg(sandstrand på bilden). Trösterikt!DS.
Skrivet 25 april 2007, klockan 03:03

Hellre syförening än Leijonborg

2007-04-24T22:51:00.000+02:00

En sån där vanlig dag. Massor av jobb vid datorn och telefonen. Syförening på eftermiddagen, en lite stund på äldreboendet...

Och under tiden från morgonen till eftermiddagen passerade våren och övergick till sommar. Det är jobbigt när man blir för varmt klädd.

Idag borde man blogga om Leijonborg, eller åtminstone om vem som ska efterträda honom - men det blir ju knappast jag i alla fall - och ingen i bekantskapskretsen heller - så varför ska jag ha synpunkter på det...? Jodå, jag röstar i alla val! Och jag är inte världsfrånvänd - jag bor i samma värld som alla er andra.

obs! Personerna på bilden har inget samband med artikeln... eller hur det nu heter?

Mörkret har en mening

2007-04-22T21:23:00.000+02:00

Det finns ljus där framme... Glöm inte det min själ...

Just nu tar det emot, just nu är din själ i mörkret. Men gå som om du är på väg, så ska det öppnas. Låt dig inte falla i svårmod. Gå och du ska möta ljuset!

Gud verkar i ditt mörker. Han mejslar din själ i det mörker där inget annat påverkar. Han verkar i det fördolda där andra röster inte når in... där världens larm har tystnat.

Var lugn och förtrösta!

Det känns lite att gå igenom alla prylar och slänga en del...

2007-04-22T14:47:00.000+02:00

Det är arbetsamt både känslomässigt och kroppsligt. Det är obekväma kroppsställningar och tunga lyft. Jag som har ont i en arm... och ännu mer ont i en fot. Vad det nu beror på... musarm är det nog, som hade läkt men som jag slet upp när jag lyfte för tungt i januari. Men foten är svullen på ovansidan, förmodligen vätskeansamling. Det trycker och smärtar när jag belastar foten. Stress eller klimakteriebesvär?

Men det är oxå att om och om igen möta sina minnen. De goda, de rörande... men oxå de sorgliga. Där ligger sånt som är efter min mamma och som jag inte gått igenom... där är sparade leksaker... böcker...dagböcker...

Om bara några veckor är livet i det stora huset över... en ny epok. Barnen är utflugna och maken går in i en ny karriär. Jag ska ha ett eget boende. Det är stora förändringar på en gång.

Vådan av sårbarhet

2007-04-21T22:49:00.000+02:00

De flesta av oss har erfarenhet av att ha blivit sårade. Blir vi tillräckligt illa behandlade väljer vi att bli hårda... ingen ska få en chans.

Många väljer att spela någon annan än den de är. Lägger på en fasad.

Själv använder jag tekniken att vända intresset till den som nyfiket närmar sig mig. De flesta går på knepet och njuter av att få uppmärksamhet och bli lyssnade till med intresse.

I mitt jobb hör det till att andra ska få allt och att jag håller mig själv tillbaka.

Därför är det få som tillåts kliva in på min planhalva. Få som får se min sårbarhet, mina svagheter... Desto viktigare att de är några som jag kan lita på. Men just därför är det så plågsamt när min sårbarhet utnyttjas och kränks.

Jag är jag...

2007-04-21T00:34:00.000+02:00

Är det sovdags... eller?

Märklig dag... märklig tid.

Jag är jag och inte den som är den.

Min rätt att definiera mig själv vill du ta ifrån mig.

Mitt motstånd gör dig bara mer övertygad om att du har rätt.

Min tystnad skulle likaväl ge dig bekräftelse.

Du är ingen som kan ta dig makt i mitt liv. Egentligen desto smärtsammare. Du var en vän och nu orkar du inte med mig p g a en diagnos du ställt och inte får bekräftad.

Etiska frågor i politiken!

2007-04-20T14:41:00.000+02:00

Ska kristna tillåtas ha inflytande på samhällsbeslut?

Det kan låta som en underlig fråga.
Men den ställs faktiskt idag. Kanske inte så klart uttalat, men underförstått. I en rad av olika frågor har på sista tiden frågan kommit upp om personer som är aktivt kristna ska få företräda partier, myndigheter m.fl.
I någon debatt såg jag att man ansåg det som falskt att en person som uttalade sig som akademisk företrädare visade sig tillhöra en frikyrka. Han skulle talat om det ansåg andra debattörer... för det hade då varit en helt annan sak.
Man kan då undra - hur då annan sak? Hade hans åsikt vägt mindre? Förtog det hans trovärdighet som akademiker? Hade man kunnat avfärda honom lättare?

Det sägs också i medierna att samhällets beslut ska vara vara helt sekulära. Det låter väl sig sägas. Det är riktigt så långt att ingen fråga enbart får avgöras utifrån en särskild livsåskådning. Och att ingen livsåskådning ska ha företräde framför någon annan. Skulle det däremot betyda att ingen enskild får grunda sin åsikt i sin egen livsåskådning måste det i så fall innebära att ingen får ha synpunkter i etiska frågor. Detta eftersom livsåskådningen alltid ligger till grund för etiken. Oavsett om det är en religiös eller en ateistisk livsåskådning.
Skulle man bara förbjuda t ex riksdagsmän som är judar, kristna, muslimer, buddister, hinduer, sikher att lägga sin personliga övertygelse i sitt ställningstagande i en etisk fråga - medan de som företräder "humanisterna" eller någon annan organisation eller riktning tillåts göra det - så har vi diskriminering och inskränkning av demokratin i ett nötskal.
"Vetenskapligt belagt" har man börjat prata om igen. Låter som hämtat ur en nån gammal lunta. Idag vet man ju att vetenskapen aldrig är exakt, det kommer nya rön och nya insikter hela tiden. Ingen säger att det går att avgöra alla frågor vetenskapligt. Därför även ett sådant ställningstagande hämtat ur en livsåskådning.

Fredagsmorgon

2007-04-20T09:12:00.000+02:00

Bara två plusgrader, det blåser kallt men solen skiner.

Har en kontorsdag farmför mig. Förberedelser till olika saker nästa vecka. Det brukar bli segt.

Känner mig ännu ledsen, men det kommer väl att ordna sig.

Mail i massor

2007-04-19T20:31:00.000+02:00

Dagen har inneburit att jag raderat flera tusen mail i min jobbdator. Studieförbundet Sensus server hade fått fnatt och spottat ut samma mail oavbrutet under ett antal timmar igår och i natt. Det hade drabbat fler på kontoret.

Annars har jag ordnat med arrangemang kring en bussutflykt för våra pensionärer. Och så har jag hälsat på en mycket pigg 90-åring.

Maken kom hem från konferens med hälsningar från mina läsare. Det var roligt!

2007-04-17T11:21:00.000+02:00

Det känns ganska trist idag. Jag är inte sugen på att blogga på AB-precis. Känner mig faktiskt illa till mods...

Yngste sonen flög till Tyskland i söndags. Huset känns tomt. Om en månad flyttar jag ut, och strax efter flyttar maken till vårt nya hus.

Livet förändras, jag behöver min energi. Men den går till att hantera folks tyckande. Det är lite för mycket i lasten... bördorna verkar aldrig ta slut... Ett evighetsarbete...

Ljus och skuggor

2007-04-15T23:12:00.000+02:00

Det beror på ljuset om man ser sin skugga eller ej. I kvällens röda ljus strax innan solen går ner blir skuggan tydlig. Ibland är skuggan det enda som syns av en människa.

En dag bland andra

2007-04-11T22:09:00.000+02:00

Idag har jag varit på kontoret hela dagen. Allt oftare blir det så. Men å andra sidan kan den som vill prata med mig finna mig där. Det var personalmöte på morgonen och sedan har jag ringt och efterhört referenser på våra prästkandidater. Jag har ringt några sorgehus, avtalat tider...

På em hade jag en 1,5 timmes sittning med en frivilligledare omkring en samling vi behövde planera. Hon skulle kunna vara min mamma, men är en av mina käraste vänner. Det gör lite ont att se att åldern kommer ifatt henne...

Sen hade jag en timmes telefonsamtal med en f d arbetskamrat... en äldre präst... som brukar vara lite mentor för mig. Ett gott samtal, det behöver man...

Och sen lite råslit vid datorn med programutskrifter och deltagarlistor... tills maken ringde och meddelade att maten var klar och jag fick pinna mig hem!

2007-04-09T20:59:00.000+02:00

Karga klippor och vatten. Ännu inte mycket till liv. Men det kommer... det finns där...

Min miljö kan kännas som naturen här. Kollar man från en viss plats kan det så väldigt fattigt och tomt ut. Men det är inte alls så kalt om man bara vrider något lite på huvudet... där finns kulturen och snart växtligheten...

vårblommor

2007-04-08T21:08:00.000+02:00

Det finns fortfarande blåsippor i backarna. Men det dröjer inte på förrän den tidiga våren är förbi. Vitsippor hittar man också nu... och vårlök. Naturen vaknar!

Påsk och tankarna går

2007-04-07T18:53:00.000+02:00

Så fort jag öppnar för kommentarer på AB-bloggen är de anonyma framme... Så himla trist bara.

Men så länge det handlar om tyckanden om min person så må det vara... men hoten som fanns tidigare, människan som tog rätt på min identitet och mina förhållanden, var mer skrämmande. Och när hon ringde min arbetsplats och även till mig... Hon visade sig vara en känd stalker som bland annat förföljt Plura i Eldkvarn.

Det är påskafton. Döttrarna är hemma. Min bror har kommit. Vi ska fira påsk för sista gången i detta hus. Hur det blir till jul eller nästa påsk är svårt att veta. Jag är knappast ledig sådana helger och jag kan inte härbärgera alla barnen i en tvåa... Kanske jag kan träffa dem hos deras far någon av helgdagarna...

Kyrksyster i exil

2007-04-05T18:53:00.000+02:00

Märklig känsla att få vara i fred. Inga kommentarer... nästan ingen som läser. Förut var det viktigt att bli läst, vara med. Jag ville något med bloggandet. Jag ville "göra skillnad". Jag ville att min blogg skulle betyda något, skulle ge ett positivt intryck av kristen tro och av Svenska kyrkan. Så blev det ibland, men alltför ofta räckte jag inte till. Alltför ofta blev det bråk, anklagelser, hat... Alltför ofta blev människor sårade och kränkta.

Och då fick allt motsatt effekt. Det goda jag eventuellt gjort dränktes i avskyn över mina tillkortakommanden. Mina ord nagelfors, tolkades och dömdes. Även de som var mina vänner har åsikter, mästrar, "förstår", har överseende... Kanske det som svider mest.

Så många som anser att dom vet, kan, begriper... som tar sig ett tolkningsföreträde ingen har gett dom...

Det är så mycket lättare att förklara en människa än att förstå henne. Så mycket lättare att spekulera i vilka fel hon gör än att fråga sig vilka fel som begåtts mot henne... Så mycket lättare att "inte ta ställning" än att stödja.
Och så svårt att förstå varför man anklagas fastän man själv hellre ber om förlåtelse än anklagar...

Vad är problemet?

2007-04-04T17:00:00.000+02:00

Varför blir man ett problem?

För att man ställer till problem?

För att man har problem?

För att man döljer sina problem?

För att andra har problem?

För att man inte löser andras problem?

För att man hindrar andra att dölja sina problem?

För att man avslöjar andras problem?

För att man har en lösning på problemen?

För att kvinnor är ett problem?

Hemma från jobbet

2007-04-04T16:00:00.000+02:00

Idag har jag smitit från jobbet. Stannat hemma och meddelat att jag mår illa och är yr. Men faktum är att jag sällan haft så många jobbrelaterade telefonsamtal på mobilen som idag. Fastän jag bara svarat när jag ser vem som ringer...

Men jag mår faktiskt inte så bra. AB-bloggen är en soppa. Privatlivet ännu värre och hur ska det bli på jobbet...?

Tyvärr kan jag inte göra så mycket mer just nu än att ta ett steg bakåt. Jag kan inte ta beslut om andras liv och framtid. Och jag kan inte hålla på att försvara mig i sammanhang där jag bara är ett problem.

Jag känner mig ganska färdig.

Ord

2007-04-04T15:22:00.000+02:00

Det känns så sorgligt att inte ha kvar alla roliga inlägg jag skrev på AB under ett helt år. Det är konstigt att inte kunna byta tankar och åsikter med människor utan att det leder till osämja.

Allt tydligare framstår jag som någon som är "besvärlig" oavsett om jag är tydlig eller otydlig, ger stöd eller går emot. Hur jag än förklarar och lägger tillrätta blir det bara värre.

Vad har jag blivit för någon när alla mina ord är onda?

Nu börjar jag om...

2007-04-01T00:08:00.000+02:00

Var dag är Herrens nåd ny...

Alla gamla inlägg är borta, allt börjar från början!