Så är det packat och klart!

Ja, om bara en liten stund bär det iväg på första etappen. Tidigt i morgon bitti flyger vi via Frankfurt till Chennai.
Bröllop i Tirivalanumalai... besök på skolan och skolhemmet i Kamuthi...

Och sedan semester i Malaysia!

För den som plötsligt fått idéen att det skulle vara lämpligt med ett oanmält besök i våra bostäder för att lägga beslag på våra två nysilverskedar eller nåt sånt måste jag dessvärre meddela att det inte är tomt varken i lägenheten eller huset... det bor folk där även när vi är borta.

En resa är alltid en risk. Jag blir mer eftertänksam än vanligt när jag ska flyga, man har inga garantier för att man kommer tillbaka. Därför vill jag räcka er alla en hand och säga att om jag sårat, skadat eller kränkt någon så ber jag er förlåta mig. Jag vet att det finns en eller annan bloggare som är arg, besviken... tycker illa om... Andras känslor kan jag inte ta ansvar för, och inte heller ändra. Kan bara säga att jag är ledsen över att förorsaka sådana känslor, och om det varit möjligt skulle jag mer än gärna undvikit det.

Ha det nu bra och sköt om er! God bless!

(Följ gärna rapporterna på AB-bloggen)

Resfeber

Regn och sol omväxlande. Jag har tvättat. Vi har varit på Forex och hämtat valuta. Yngste sonen kom på ett par timmars visit för att hämta en bil och lite annat. Men det behövs inget långt besök för att huset ska fyllas av musik. Han hinner bara in så sitter han vid pianot...

Och utlandsstudierna har gett honom mod. Han ska satsa på musiken.

I morgon bär det av...

Kanske bloggandet här får ett uppehåll - men följ gärna min resa på AB-bloggen!

Semester

Egentligen borde jag ju blogga enbart här nu, eftersom jag har semester och befinner mig i "fritidshuset". Vilket innebär villan vi äger, men inte är skrivna i. Så försäkringsbolaget kallar det fritidshus i försäkringsbrevet.

Vädret växlar, men det är ganska hyfsat ändå. Just nu skiner solen.

Huset på bilden är inte mitt fritidshus... utan slottet vi besökte igår. Idag bor ingen där, det är museum. De sista privata ägarna bodde i en moderniserad nyinredd trea på nedre botten. Det går inte att bo i sådana här hus längre. Uppvärmningen kostar för mycket, och man har inte råd att hålla tjänstefolk.

Idag har jag åkt runt i jeep. Sonen är kommen från Tyskland. Starkt gjort av honom att köra så långt i en jeep. Komforten är ju inte som i en bil... Men det är väl lite häftigt förståss.

Leva i sitt dop

Semestern närmar sig. Tuffa arbetsdagar går mot sitt slut. den här sommaren har varit tuff. Mycket jobb, långa dagar, mycket ansvar.

Det gäller att leva i sitt dop, nära källorna för att orka.

Stress

Någon fritid att tala om kan jag inte skryta med. Hade tänkt städa i eftermiddag och sen se miss Marple i lugn och ro... Så blir det inte.

Komministern vaknade i morse med skrovel i halsen och fram vid middag gav hon upp - bad mig ta hennes kvällspass och gick sen hem. Så det blev inget städande och inget miss Marple. Jag får ta musikgudstjänsten... hälsa välkommen, hålla andakt, tacka musikerna... Om man inte mentalt är inställd på det kan det kännas motigt.

Det är också aningen motigt eftersom komministern ofta är sjuk och är hon inte sjuk så håller hon på att bli, eller känner sig trött och utarbetad... och vill gärna lämna över arbetsuppgifter... Och man förebrår eller ifrågasätter ju inte den som är sjuk eller trött - utan det är bara att ta i lite till...

Det har varit en tuff sommar med alldeles för mycket jobb, dessutom har jag haft svårt att få arbetsro eftersom det är en väldig trafik av folk som "bara vill fråga" eller "uppta din tid ett par minuter"...

Men det är snart semester.

sköna blomster

Blåklockan fotograferade jag tidigare i somras i Sörmland. Närmare bestämt vid Studsviks brygga. Jag kan aldrig sluta fascinera mig över naturen och skapelsen.

Kan inte säga varför just denna bild av blåklockan blivit mig så kär. Jag har den som skrivbordsbild just nu.

Den andra blomman växer i min trädgård - den är vanlig men jag har inget namn på den.

Ibland känns det så enormt tungt.

Egentligen skulle bloggandet vara roligt. För det mesta har det varit så. Det har varit en kanal för tankar och känslor, och ett sätt att kommunicera med andra.

Men jag har på sista tiden känt att det bara gör mig ledsen.
Kanske för att jag är känslig.

Kanske för att jag är så ledsen över att det som var vänskap nu är hånflin. Och för att jag låter mig provoceras. Och därmed på något vis blir bunden.