Det är nog inte så många som vet att jag finns här. Fritidshuset har varit min tillflykt där jag varit bara människa utan hänsyn till andras behov.
Kanske kan jag bo här permanent ett tag. Det är ju inte ovanligt att folk gör.
Onekligen är jag ganska nertagen efter alla turer på AB-bloggen. Det verkar gå troll i den bloggen... det blir bara bekymmer och sorg av den.
Livet är nog så komplicerat än att jag ska behöva känna mig dömd och hånad. Det är till sist svårt att hålla anklagelser ifrån sig, inte om man alltför många gånger på kort tid får känna att någon upplever en som ondskan personifierad. När allt jag säger och skriver och menar tolkas som elakheter... när påståenden om mig läggs ut på bloggar och anses som så stora sanningar att det rättfärdiggör vilka tillmälen som helst.
Om det till det kommer att mitt liv så fullständigt förändras. Från att ha bott i ett stort hus, med stor familj, social ställning och ekonomiskt priviligierad tvingas flytta in ensam i en tvåa i allmännyttan som ifrågasatt och skadeglatt betraktad... och tvingas inskränka mina vanor...
Nog ser jag blickarna, nog märker jag nyanserna som skiftat... och visst hör jag att den respekt "frun" alltid tilltalats med är borta...
Och hur kommer det att kännas om det blir en ny fru på residenset?
Inte utan att jag begriper att folk kan ta livet av sig i det här läget.
måndag 30 april 2007
söndag 29 april 2007
Undrar var gränsen för förföljelser går?
En person lägger ut det ena kränkande inlägget efter det andra om mig på sin blogg. Hon nämner inte mitt namn... men för den som är lite insatt går det ju att räkna ut vem hon åsyftar. Hon kallar mig alla möjliga saker och gör analyser av min personlighet och min psykiska status.
När jag tagit kontakt med henne kräver hon att bli lämnad ifred... säger att hon inte orkar med mig... för att sen fortsätta sina inlägg.
Men så länge hon inte nämner mitt namn kommer jag inte åt hennes skriverier...
Vet inte vilken i ordningen det här är som utsätter mig sen jag började blogga.
När jag tagit kontakt med henne kräver hon att bli lämnad ifred... säger att hon inte orkar med mig... för att sen fortsätta sina inlägg.
Men så länge hon inte nämner mitt namn kommer jag inte åt hennes skriverier...
Vet inte vilken i ordningen det här är som utsätter mig sen jag började blogga.
lördag 28 april 2007
Eftersom ändå ingen läser den här bloggen så gör det ju ingenting om jag avslöjar...
att jag känner mig väldigt ensam. Och är helt införstådd med att det är så här det blir när flytten är genomförd. Maken är i Berlin över helgen, barnen är utflugna och dom ringer ju inte mamma bara för att hon är ensam hemma.
Konstigt det där att man inte kommer sig för att ringa någon en lördagkväll. Skulle aldrig falla mig in... min bror skulle jag väl ringa kanske. Men annars så utgår man ju ifrån att folk umgås med familjen eller har gäster. Man tränger sig inte på.
Mitt yrke gör att jag har många relationer där jag lyssnar och bryr mig. Det är inte utan vänskap, men församlingsborna ska inte bära mig. Vänskapen är professionell från min sida just för att de ska få den hjälp de behöver.
Det finns några få personer som lyssnar på mig. Men då har de ett professionellt förhållningssätt till mig... det är några präster, nån diakon... doktorn.
Ömsesidig vänskap finns det inte mycket av i mitt liv. Ingen blir kvar som vän om dom kommer för nära. När dom börjar se så antingen blir dom professionella eller försvinner. Det är märkligt men sant. Men människor idag har så fullt upp med sig själva att dom inte orkar med att ge i vänskap längre, dom vill ha.
En vän som tar för sig i relationen kallas energitjuv och dom säger man upp bekantskapen med. Jag har blivit så besviken många gånger. Tillit är aldrig lätt, jag behöver lång tid innan jag litar på någon. Ändå när jag vågar visa lite av min svaghet, min smärta, mina behov så drar man sig undan. Antagligen i besvikelse över att jag inte var den där perfekta vännen som inget kräver och som man kan ösa allt över utan att behöva lyssna tillbaka.
Jag vet inte längre hur mycket jag har kvar att ge.
Även bloggvärlden börjar kännas trång. Det är samma diskussioner om och om igen. Inte ids jag bemöta samma fördomar, samma okunskap och skräck hur många gånger som helst. Det gör mig ont att så många har så mycket ont att säga om kyrkan och om kristen tro.
Men om så många säger att kyrkans tid är förbi... varför skrivs det då så mycket i frågan? Varför diskuterar man hela tiden nåt som man säger är betydelselöst? Och varför är man så rädd för en kyrka som är helt marginaliserad?
Just nu har jag mest lust att dra nåt över huvudet och sova bort resten av livet.
Konstigt det där att man inte kommer sig för att ringa någon en lördagkväll. Skulle aldrig falla mig in... min bror skulle jag väl ringa kanske. Men annars så utgår man ju ifrån att folk umgås med familjen eller har gäster. Man tränger sig inte på.
Mitt yrke gör att jag har många relationer där jag lyssnar och bryr mig. Det är inte utan vänskap, men församlingsborna ska inte bära mig. Vänskapen är professionell från min sida just för att de ska få den hjälp de behöver.
Det finns några få personer som lyssnar på mig. Men då har de ett professionellt förhållningssätt till mig... det är några präster, nån diakon... doktorn.
Ömsesidig vänskap finns det inte mycket av i mitt liv. Ingen blir kvar som vän om dom kommer för nära. När dom börjar se så antingen blir dom professionella eller försvinner. Det är märkligt men sant. Men människor idag har så fullt upp med sig själva att dom inte orkar med att ge i vänskap längre, dom vill ha.
En vän som tar för sig i relationen kallas energitjuv och dom säger man upp bekantskapen med. Jag har blivit så besviken många gånger. Tillit är aldrig lätt, jag behöver lång tid innan jag litar på någon. Ändå när jag vågar visa lite av min svaghet, min smärta, mina behov så drar man sig undan. Antagligen i besvikelse över att jag inte var den där perfekta vännen som inget kräver och som man kan ösa allt över utan att behöva lyssna tillbaka.
Jag vet inte längre hur mycket jag har kvar att ge.
Även bloggvärlden börjar kännas trång. Det är samma diskussioner om och om igen. Inte ids jag bemöta samma fördomar, samma okunskap och skräck hur många gånger som helst. Det gör mig ont att så många har så mycket ont att säga om kyrkan och om kristen tro.
Men om så många säger att kyrkans tid är förbi... varför skrivs det då så mycket i frågan? Varför diskuterar man hela tiden nåt som man säger är betydelselöst? Och varför är man så rädd för en kyrka som är helt marginaliserad?
Just nu har jag mest lust att dra nåt över huvudet och sova bort resten av livet.
Man får vara beredd på allt!
Förmiddagspasset med två gudstjänster är över.
På äldreboende nr 1 höll jag på att svimma. Det är nämligen så varmt där när solen ligger på. Gudstjänsterna hålls i en ljusgård med stora takfönster som inte kan skuggas... Pensionärerna kan som väl är sättas lite åt sidan så det blir inte fullt så varmt för dom. Men vi som håller i gudstjänsten är ju bundna av mikrofonerna.
Ja, idag fanns det bara en... den ena hade vandrat iväg. Men tänk er att stå där i svart dräkt precis under solen och läsa och predika. Jag har ju väldigt ont i en fot också och det smärtar när jag står och går. Dessutom börjar min kjol bli lite trång... Jag hade nästan ingen luft. Och svimningen var inte långt borta. Så jag svettades rejält.
Det var betydligt svalare på det andra hemmet. Där är gudstjänstrummet i källaren. Sista året har det kommit många på gudstjänsterna - idag insåg jag att nog alla som är i skick att lämna sina rum var med. Drygt hälften...
Men när vi bad Fader Vår (vi har gamla versionen på hemmen) var det en tant som skulle först i mål. Hon rabblade på fortare än nån annan... som en liten skolflicka. Det är något av charmen med de som "går i barndom igen".
Men nu är foten trött - får sitta en stund trots att jag har mycket att göra i huset.
På äldreboende nr 1 höll jag på att svimma. Det är nämligen så varmt där när solen ligger på. Gudstjänsterna hålls i en ljusgård med stora takfönster som inte kan skuggas... Pensionärerna kan som väl är sättas lite åt sidan så det blir inte fullt så varmt för dom. Men vi som håller i gudstjänsten är ju bundna av mikrofonerna.
Ja, idag fanns det bara en... den ena hade vandrat iväg. Men tänk er att stå där i svart dräkt precis under solen och läsa och predika. Jag har ju väldigt ont i en fot också och det smärtar när jag står och går. Dessutom börjar min kjol bli lite trång... Jag hade nästan ingen luft. Och svimningen var inte långt borta. Så jag svettades rejält.
Det var betydligt svalare på det andra hemmet. Där är gudstjänstrummet i källaren. Sista året har det kommit många på gudstjänsterna - idag insåg jag att nog alla som är i skick att lämna sina rum var med. Drygt hälften...
Men när vi bad Fader Vår (vi har gamla versionen på hemmen) var det en tant som skulle först i mål. Hon rabblade på fortare än nån annan... som en liten skolflicka. Det är något av charmen med de som "går i barndom igen".
Men nu är foten trött - får sitta en stund trots att jag har mycket att göra i huset.
fredag 27 april 2007
Det tar tid med dom som är frivilliga...
Maken har farit till Berlin och jag är ensam i huset.
Hela dagen har jag suttit bakom skrivbordet. Mer och mer blir det så. Men när jag har pratat med kyrkorådets ordförande så menar han att det är ett bra sätt att arbeta. Jag har 50 frivilliga i en församling på 5000... Klart att det tar tid att hålla i en sån organisation.
Som väl är har jag några tuffa tanter som är en ledningsgrupp tillsammans med mig. Dom är alla pensionärer men får på detta vis fortsätta att använda sina kunskaper... En är civilekonom, hon sköter ekonomi och protokoll och utskick och listor. En är fil.dr och har varit läroverkslektor, hon sysslar med intellektuell stimulans av dementa. En har varit mellanstadielärare, hon rekryterar nya frivilliga och står tillsammans med mig för utbildningar och fortbildningar. En har varit handläggare på försäkringskassan, hon organiserar ledsagare till sjukresor och håller i besökstjänst, när hon inte skriver överklaganden mm. En har fortfarande en cateringfirma, hon ordnar alla fester...
I vår har vi gjort en omfattande utvärdering. Det har tagit mycket tid, och det har varit många dokument att skriva. Men nu börjar jag se botten på det hela.
Hela dagen har jag suttit bakom skrivbordet. Mer och mer blir det så. Men när jag har pratat med kyrkorådets ordförande så menar han att det är ett bra sätt att arbeta. Jag har 50 frivilliga i en församling på 5000... Klart att det tar tid att hålla i en sån organisation.
Som väl är har jag några tuffa tanter som är en ledningsgrupp tillsammans med mig. Dom är alla pensionärer men får på detta vis fortsätta att använda sina kunskaper... En är civilekonom, hon sköter ekonomi och protokoll och utskick och listor. En är fil.dr och har varit läroverkslektor, hon sysslar med intellektuell stimulans av dementa. En har varit mellanstadielärare, hon rekryterar nya frivilliga och står tillsammans med mig för utbildningar och fortbildningar. En har varit handläggare på försäkringskassan, hon organiserar ledsagare till sjukresor och håller i besökstjänst, när hon inte skriver överklaganden mm. En har fortfarande en cateringfirma, hon ordnar alla fester...
I vår har vi gjort en omfattande utvärdering. Det har tagit mycket tid, och det har varit många dokument att skriva. Men nu börjar jag se botten på det hela.
torsdag 26 april 2007
En ömmande fot är på väg till Indien
Min stackars fot gillar inte att jag går omkring. Den har svullnat på ovansidan och är öm, och det gör ont när jag belastar den.
Det skulle kunna vara en stressfraktur... eller en seninflammation. Eller käringsjuka... vätskeansamling p g a hormonbrist och stress.
Vilket det än är så är det inget man behandlar... man väntar ut det. Försöker hålla igång foten, gå normalt trots smärtan. Men fort går det inte. Och en sväng med affischer runt hela äldreboendet och jag var kallsvettig.
Biljetter till Indien o Malaysia är nu bokade. Gott att få återse platser och vänner. Trots olika kulturer, olika modersmål och stora avstånd finns där människor jag kommit så nära...
Och att få se vår kära P stå brud... med den man hon själv valt. Hennes kloka föräldrar som bryter traditioner, låter henne flytta till Europa med en europeisk man. Hellre en lycklig dotter i en annan världsdel än en olycklig hemma på gården.
Det skulle kunna vara en stressfraktur... eller en seninflammation. Eller käringsjuka... vätskeansamling p g a hormonbrist och stress.
Vilket det än är så är det inget man behandlar... man väntar ut det. Försöker hålla igång foten, gå normalt trots smärtan. Men fort går det inte. Och en sväng med affischer runt hela äldreboendet och jag var kallsvettig.
Biljetter till Indien o Malaysia är nu bokade. Gott att få återse platser och vänner. Trots olika kulturer, olika modersmål och stora avstånd finns där människor jag kommit så nära...
Och att få se vår kära P stå brud... med den man hon själv valt. Hennes kloka föräldrar som bryter traditioner, låter henne flytta till Europa med en europeisk man. Hellre en lycklig dotter i en annan världsdel än en olycklig hemma på gården.
Spridda tankar vid soluppgången
Det kan vara svårt att vara människa. Ja, det är nog alltid lite jobbigt egentligen.
För vissa människor är livet ännu jobbigare. Och vissa dagar kan vara extremt jobbiga. Undrar hur den här dagen ska bli...?
Gårdagen var fylld av sorg, värk och sårade känslor. Men också av tröst och vänlighet. Märkligt att det är lättare att till sig det som gör ont än det som lyfter upp.
Talade med båda sönerna igår kväll. Vuxna och omtänksamma, uppriktigt villiga att hjälpa med det de kan.
Den äldste kommer när jag ska flytta. Får höra hur döttrarna gör. Den ena kommer ju säkert, hennes sambo har lovat köra flyttlasset...
Det börjar dra ihop sig. Bara några veckor kvar. På något vis så blir det väl lättare när det väl är så. Även om det känns så sorgligt och även om det blir ensamt.
Mitt liv har innehållit många trauman, och egentligen har jag nog aldrig haft någon helt harmonisk period. Det har alltid funnits bördor och påfrestningar att bära.
Men även om jag fått mer än jag mäktat så går livet vidare. Kan bara hoppas det börjar lugna sig för mig.
En blogg är ju ett effektivt vapen. Tänkt på det sen igår... man kan ju sprida väldigt mycket om andra människor om man skulle vilja. T ex berätta om nån utan att nämna namn, men så att alla förstår ändå... Och det går ju inte att försvara sig utan att avslöja att man är den det handlar om.
För vissa människor är livet ännu jobbigare. Och vissa dagar kan vara extremt jobbiga. Undrar hur den här dagen ska bli...?
Gårdagen var fylld av sorg, värk och sårade känslor. Men också av tröst och vänlighet. Märkligt att det är lättare att till sig det som gör ont än det som lyfter upp.
Talade med båda sönerna igår kväll. Vuxna och omtänksamma, uppriktigt villiga att hjälpa med det de kan.
Den äldste kommer när jag ska flytta. Får höra hur döttrarna gör. Den ena kommer ju säkert, hennes sambo har lovat köra flyttlasset...
Det börjar dra ihop sig. Bara några veckor kvar. På något vis så blir det väl lättare när det väl är så. Även om det känns så sorgligt och även om det blir ensamt.
Mitt liv har innehållit många trauman, och egentligen har jag nog aldrig haft någon helt harmonisk period. Det har alltid funnits bördor och påfrestningar att bära.
Men även om jag fått mer än jag mäktat så går livet vidare. Kan bara hoppas det börjar lugna sig för mig.
En blogg är ju ett effektivt vapen. Tänkt på det sen igår... man kan ju sprida väldigt mycket om andra människor om man skulle vilja. T ex berätta om nån utan att nämna namn, men så att alla förstår ändå... Och det går ju inte att försvara sig utan att avslöja att man är den det handlar om.
onsdag 25 april 2007
Ett flyttat inlägg
Kyrksyster funderar på en sak...
#1 Kommentar från Lilla Anna :
Vet inte vad jag ska säga.. men lämnar en kommentar så du vet att jag har varit här! Kram
Skrivet 25 april 2007, klockan 00:32
#2 Kommentar från Hedning :
Lågt.. Lägre än Glocalnet...
#3 Kommentar från Thomas :
...jag vet vad du drabbats av...har egna upplevelser! Men personen ÄR onåbar i sitt destruktiva "hämnsbehov"...det är inte så mycket du kan göra, nonchalera och vänta! Det är kanske inte så mycket till råd...men det är allt jag har! *L* ...har sluppit mina "stalkers i över en månad nu! SKÖNT!
!Skrivet 25 april 2007, klockan 00:53
#4 Kommentar från William :
Hej, det finns en gammal krigsregel, att anfall är bästa försvar. Så banka på busen...Mvh -C.
Skrivet 25 april 2007, klockan 01:00
#5 Kommentar från Kari :
Skriv personens namn och blogg,om det är en person med egen blogg. Om du är 100% säker, men då måste du vara det! Anmäl till moderator. GÖR något!Har du sagt A får du väl säga B,tycker jag. Det finns väl ingen anledning att alltid skydda en som mobbar en?! Varför blir du utsatt, tror du? För att du är kristen? När jag blev mobbad i nov/dec-06 skrev jag ut namnet på personen och bemötte vederbörande. Det var i.o.f.s som att tala till en vägg,men det gav i.a.f resultat. Senare kunde jag t.o.m "prata " med personen genom att fråga ut honom på ett vänligt sätt om hans privatliv(han gillade inte mina politiska åsikter,men pådyvlade mej en massa annat skit jag varken hade sagt eller tyckt/tänkt). Till slut snurrade han in sej själv i sitt eget garn,blev en streckgubbe och försvann.... Good Luck and God Bless You Kyrksyster!PS. Läs den vackra bönen på min blogg(sandstrand på bilden). Trösterikt!DS.
Skrivet 25 april 2007, klockan 03:03
... varför fortsätter jag att bli ledsen över att bli uthängd, förvanskad, anklagad. Varför betyder det nåt nåt att mina ord förvänds och används för att "bevisa"...
Det är ju ändå ingen idé att försöka komma till tals. Personen ifråga har tydligt sagt att h*n inte orkar prata med mig... men hänga ut mig med tydligg adress orkar vederbörande...
Kommentarer:
Det är ju ändå ingen idé att försöka komma till tals. Personen ifråga har tydligt sagt att h*n inte orkar prata med mig... men hänga ut mig med tydligg adress orkar vederbörande...
Kommentarer:
#1 Kommentar från Lilla Anna :
Vet inte vad jag ska säga.. men lämnar en kommentar så du vet att jag har varit här! Kram
Skrivet 25 april 2007, klockan 00:32
#2 Kommentar från Hedning :
Lågt.. Lägre än Glocalnet...
#3 Kommentar från Thomas :
...jag vet vad du drabbats av...har egna upplevelser! Men personen ÄR onåbar i sitt destruktiva "hämnsbehov"...det är inte så mycket du kan göra, nonchalera och vänta! Det är kanske inte så mycket till råd...men det är allt jag har! *L* ...har sluppit mina "stalkers i över en månad nu! SKÖNT!
!Skrivet 25 april 2007, klockan 00:53
#4 Kommentar från William :
Hej, det finns en gammal krigsregel, att anfall är bästa försvar. Så banka på busen...Mvh -C.
Skrivet 25 april 2007, klockan 01:00
#5 Kommentar från Kari :
Skriv personens namn och blogg,om det är en person med egen blogg. Om du är 100% säker, men då måste du vara det! Anmäl till moderator. GÖR något!Har du sagt A får du väl säga B,tycker jag. Det finns väl ingen anledning att alltid skydda en som mobbar en?! Varför blir du utsatt, tror du? För att du är kristen? När jag blev mobbad i nov/dec-06 skrev jag ut namnet på personen och bemötte vederbörande. Det var i.o.f.s som att tala till en vägg,men det gav i.a.f resultat. Senare kunde jag t.o.m "prata " med personen genom att fråga ut honom på ett vänligt sätt om hans privatliv(han gillade inte mina politiska åsikter,men pådyvlade mej en massa annat skit jag varken hade sagt eller tyckt/tänkt). Till slut snurrade han in sej själv i sitt eget garn,blev en streckgubbe och försvann.... Good Luck and God Bless You Kyrksyster!PS. Läs den vackra bönen på min blogg(sandstrand på bilden). Trösterikt!DS.
Skrivet 25 april 2007, klockan 03:03
tisdag 24 april 2007
Hellre syförening än Leijonborg
En sån där vanlig dag. Massor av jobb vid datorn och telefonen. Syförening på eftermiddagen, en lite stund på äldreboendet...
Och under tiden från morgonen till eftermiddagen passerade våren och övergick till sommar. Det är jobbigt när man blir för varmt klädd.
Idag borde man blogga om Leijonborg, eller åtminstone om vem som ska efterträda honom - men det blir ju knappast jag i alla fall - och ingen i bekantskapskretsen heller - så varför ska jag ha synpunkter på det...? Jodå, jag röstar i alla val! Och jag är inte världsfrånvänd - jag bor i samma värld som alla er andra.
obs! Personerna på bilden har inget samband med artikeln... eller hur det nu heter?
söndag 22 april 2007
Mörkret har en mening
Det finns ljus där framme... Glöm inte det min själ...
Just nu tar det emot, just nu är din själ i mörkret. Men gå som om du är på väg, så ska det öppnas. Låt dig inte falla i svårmod. Gå och du ska möta ljuset!
Gud verkar i ditt mörker. Han mejslar din själ i det mörker där inget annat påverkar. Han verkar i det fördolda där andra röster inte når in... där världens larm har tystnat.
Var lugn och förtrösta!
Det känns lite att gå igenom alla prylar och slänga en del...
Det är arbetsamt både känslomässigt och kroppsligt. Det är obekväma kroppsställningar och tunga lyft. Jag som har ont i en arm... och ännu mer ont i en fot. Vad det nu beror på... musarm är det nog, som hade läkt men som jag slet upp när jag lyfte för tungt i januari. Men foten är svullen på ovansidan, förmodligen vätskeansamling. Det trycker och smärtar när jag belastar foten. Stress eller klimakteriebesvär?
Men det är oxå att om och om igen möta sina minnen. De goda, de rörande... men oxå de sorgliga. Där ligger sånt som är efter min mamma och som jag inte gått igenom... där är sparade leksaker... böcker...dagböcker...
Om bara några veckor är livet i det stora huset över... en ny epok. Barnen är utflugna och maken går in i en ny karriär. Jag ska ha ett eget boende. Det är stora förändringar på en gång.
lördag 21 april 2007
Vådan av sårbarhet
De flesta av oss har erfarenhet av att ha blivit sårade. Blir vi tillräckligt illa behandlade väljer vi att bli hårda... ingen ska få en chans.
Många väljer att spela någon annan än den de är. Lägger på en fasad.
Själv använder jag tekniken att vända intresset till den som nyfiket närmar sig mig. De flesta går på knepet och njuter av att få uppmärksamhet och bli lyssnade till med intresse.
I mitt jobb hör det till att andra ska få allt och att jag håller mig själv tillbaka.
Därför är det få som tillåts kliva in på min planhalva. Få som får se min sårbarhet, mina svagheter... Desto viktigare att de är några som jag kan lita på. Men just därför är det så plågsamt när min sårbarhet utnyttjas och kränks.
Många väljer att spela någon annan än den de är. Lägger på en fasad.
Själv använder jag tekniken att vända intresset till den som nyfiket närmar sig mig. De flesta går på knepet och njuter av att få uppmärksamhet och bli lyssnade till med intresse.
I mitt jobb hör det till att andra ska få allt och att jag håller mig själv tillbaka.
Därför är det få som tillåts kliva in på min planhalva. Få som får se min sårbarhet, mina svagheter... Desto viktigare att de är några som jag kan lita på. Men just därför är det så plågsamt när min sårbarhet utnyttjas och kränks.
Jag är jag...
Är det sovdags... eller?
Märklig dag... märklig tid.
Jag är jag och inte den som är den.
Min rätt att definiera mig själv vill du ta ifrån mig.
Mitt motstånd gör dig bara mer övertygad om att du har rätt.
Min tystnad skulle likaväl ge dig bekräftelse.
Du är ingen som kan ta dig makt i mitt liv. Egentligen desto smärtsammare. Du var en vän och nu orkar du inte med mig p g a en diagnos du ställt och inte får bekräftad.
Märklig dag... märklig tid.
Jag är jag och inte den som är den.
Min rätt att definiera mig själv vill du ta ifrån mig.
Mitt motstånd gör dig bara mer övertygad om att du har rätt.
Min tystnad skulle likaväl ge dig bekräftelse.
Du är ingen som kan ta dig makt i mitt liv. Egentligen desto smärtsammare. Du var en vän och nu orkar du inte med mig p g a en diagnos du ställt och inte får bekräftad.
fredag 20 april 2007
Etiska frågor i politiken!
Ska kristna tillåtas ha inflytande på samhällsbeslut?
Det kan låta som en underlig fråga.
Men den ställs faktiskt idag. Kanske inte så klart uttalat, men underförstått. I en rad av olika frågor har på sista tiden frågan kommit upp om personer som är aktivt kristna ska få företräda partier, myndigheter m.fl.
I någon debatt såg jag att man ansåg det som falskt att en person som uttalade sig som akademisk företrädare visade sig tillhöra en frikyrka. Han skulle talat om det ansåg andra debattörer... för det hade då varit en helt annan sak.
Man kan då undra - hur då annan sak? Hade hans åsikt vägt mindre? Förtog det hans trovärdighet som akademiker? Hade man kunnat avfärda honom lättare?
Det sägs också i medierna att samhällets beslut ska vara vara helt sekulära. Det låter väl sig sägas. Det är riktigt så långt att ingen fråga enbart får avgöras utifrån en särskild livsåskådning. Och att ingen livsåskådning ska ha företräde framför någon annan. Skulle det däremot betyda att ingen enskild får grunda sin åsikt i sin egen livsåskådning måste det i så fall innebära att ingen får ha synpunkter i etiska frågor. Detta eftersom livsåskådningen alltid ligger till grund för etiken. Oavsett om det är en religiös eller en ateistisk livsåskådning.
Skulle man bara förbjuda t ex riksdagsmän som är judar, kristna, muslimer, buddister, hinduer, sikher att lägga sin personliga övertygelse i sitt ställningstagande i en etisk fråga - medan de som företräder "humanisterna" eller någon annan organisation eller riktning tillåts göra det - så har vi diskriminering och inskränkning av demokratin i ett nötskal.
"Vetenskapligt belagt" har man börjat prata om igen. Låter som hämtat ur en nån gammal lunta. Idag vet man ju att vetenskapen aldrig är exakt, det kommer nya rön och nya insikter hela tiden. Ingen säger att det går att avgöra alla frågor vetenskapligt. Därför även ett sådant ställningstagande hämtat ur en livsåskådning.
Det kan låta som en underlig fråga.
Men den ställs faktiskt idag. Kanske inte så klart uttalat, men underförstått. I en rad av olika frågor har på sista tiden frågan kommit upp om personer som är aktivt kristna ska få företräda partier, myndigheter m.fl.
I någon debatt såg jag att man ansåg det som falskt att en person som uttalade sig som akademisk företrädare visade sig tillhöra en frikyrka. Han skulle talat om det ansåg andra debattörer... för det hade då varit en helt annan sak.
Man kan då undra - hur då annan sak? Hade hans åsikt vägt mindre? Förtog det hans trovärdighet som akademiker? Hade man kunnat avfärda honom lättare?
Det sägs också i medierna att samhällets beslut ska vara vara helt sekulära. Det låter väl sig sägas. Det är riktigt så långt att ingen fråga enbart får avgöras utifrån en särskild livsåskådning. Och att ingen livsåskådning ska ha företräde framför någon annan. Skulle det däremot betyda att ingen enskild får grunda sin åsikt i sin egen livsåskådning måste det i så fall innebära att ingen får ha synpunkter i etiska frågor. Detta eftersom livsåskådningen alltid ligger till grund för etiken. Oavsett om det är en religiös eller en ateistisk livsåskådning.
Skulle man bara förbjuda t ex riksdagsmän som är judar, kristna, muslimer, buddister, hinduer, sikher att lägga sin personliga övertygelse i sitt ställningstagande i en etisk fråga - medan de som företräder "humanisterna" eller någon annan organisation eller riktning tillåts göra det - så har vi diskriminering och inskränkning av demokratin i ett nötskal.
"Vetenskapligt belagt" har man börjat prata om igen. Låter som hämtat ur en nån gammal lunta. Idag vet man ju att vetenskapen aldrig är exakt, det kommer nya rön och nya insikter hela tiden. Ingen säger att det går att avgöra alla frågor vetenskapligt. Därför även ett sådant ställningstagande hämtat ur en livsåskådning.
Fredagsmorgon
Bara två plusgrader, det blåser kallt men solen skiner.
Har en kontorsdag farmför mig. Förberedelser till olika saker nästa vecka. Det brukar bli segt.
Känner mig ännu ledsen, men det kommer väl att ordna sig.
torsdag 19 april 2007
Mail i massor
Dagen har inneburit att jag raderat flera tusen mail i min jobbdator. Studieförbundet Sensus server hade fått fnatt och spottat ut samma mail oavbrutet under ett antal timmar igår och i natt. Det hade drabbat fler på kontoret.
Annars har jag ordnat med arrangemang kring en bussutflykt för våra pensionärer. Och så har jag hälsat på en mycket pigg 90-åring.
Maken kom hem från konferens med hälsningar från mina läsare. Det var roligt!
Annars har jag ordnat med arrangemang kring en bussutflykt för våra pensionärer. Och så har jag hälsat på en mycket pigg 90-åring.
Maken kom hem från konferens med hälsningar från mina läsare. Det var roligt!
tisdag 17 april 2007
Det känns ganska trist idag. Jag är inte sugen på att blogga på AB-precis. Känner mig faktiskt illa till mods...
Yngste sonen flög till Tyskland i söndags. Huset känns tomt. Om en månad flyttar jag ut, och strax efter flyttar maken till vårt nya hus.
Livet förändras, jag behöver min energi. Men den går till att hantera folks tyckande. Det är lite för mycket i lasten... bördorna verkar aldrig ta slut... Ett evighetsarbete...
söndag 15 april 2007
Ljus och skuggor
Det beror på ljuset om man ser sin skugga eller ej. I kvällens röda ljus strax innan solen går ner blir skuggan tydlig. Ibland är skuggan det enda som syns av en människa.
onsdag 11 april 2007
En dag bland andra
Idag har jag varit på kontoret hela dagen. Allt oftare blir det så. Men å andra sidan kan den som vill prata med mig finna mig där. Det var personalmöte på morgonen och sedan har jag ringt och efterhört referenser på våra prästkandidater. Jag har ringt några sorgehus, avtalat tider...
På em hade jag en 1,5 timmes sittning med en frivilligledare omkring en samling vi behövde planera. Hon skulle kunna vara min mamma, men är en av mina käraste vänner. Det gör lite ont att se att åldern kommer ifatt henne...
Sen hade jag en timmes telefonsamtal med en f d arbetskamrat... en äldre präst... som brukar vara lite mentor för mig. Ett gott samtal, det behöver man...
Och sen lite råslit vid datorn med programutskrifter och deltagarlistor... tills maken ringde och meddelade att maten var klar och jag fick pinna mig hem!
På em hade jag en 1,5 timmes sittning med en frivilligledare omkring en samling vi behövde planera. Hon skulle kunna vara min mamma, men är en av mina käraste vänner. Det gör lite ont att se att åldern kommer ifatt henne...
Sen hade jag en timmes telefonsamtal med en f d arbetskamrat... en äldre präst... som brukar vara lite mentor för mig. Ett gott samtal, det behöver man...
Och sen lite råslit vid datorn med programutskrifter och deltagarlistor... tills maken ringde och meddelade att maten var klar och jag fick pinna mig hem!
måndag 9 april 2007
Karga klippor och vatten. Ännu inte mycket till liv. Men det kommer... det finns där...
Min miljö kan kännas som naturen här. Kollar man från en viss plats kan det så väldigt fattigt och tomt ut. Men det är inte alls så kalt om man bara vrider något lite på huvudet... där finns kulturen och snart växtligheten...
söndag 8 april 2007
vårblommor
Det finns fortfarande blåsippor i backarna. Men det dröjer inte på förrän den tidiga våren är förbi. Vitsippor hittar man också nu... och vårlök. Naturen vaknar!
lördag 7 april 2007
Påsk och tankarna går
Så fort jag öppnar för kommentarer på AB-bloggen är de anonyma framme... Så himla trist bara.
Men så länge det handlar om tyckanden om min person så må det vara... men hoten som fanns tidigare, människan som tog rätt på min identitet och mina förhållanden, var mer skrämmande. Och när hon ringde min arbetsplats och även till mig... Hon visade sig vara en känd stalker som bland annat förföljt Plura i Eldkvarn.
Det är påskafton. Döttrarna är hemma. Min bror har kommit. Vi ska fira påsk för sista gången i detta hus. Hur det blir till jul eller nästa påsk är svårt att veta. Jag är knappast ledig sådana helger och jag kan inte härbärgera alla barnen i en tvåa... Kanske jag kan träffa dem hos deras far någon av helgdagarna...
Men så länge det handlar om tyckanden om min person så må det vara... men hoten som fanns tidigare, människan som tog rätt på min identitet och mina förhållanden, var mer skrämmande. Och när hon ringde min arbetsplats och även till mig... Hon visade sig vara en känd stalker som bland annat förföljt Plura i Eldkvarn.
Det är påskafton. Döttrarna är hemma. Min bror har kommit. Vi ska fira påsk för sista gången i detta hus. Hur det blir till jul eller nästa påsk är svårt att veta. Jag är knappast ledig sådana helger och jag kan inte härbärgera alla barnen i en tvåa... Kanske jag kan träffa dem hos deras far någon av helgdagarna...
torsdag 5 april 2007
Kyrksyster i exil
Märklig känsla att få vara i fred. Inga kommentarer... nästan ingen som läser. Förut var det viktigt att bli läst, vara med. Jag ville något med bloggandet. Jag ville "göra skillnad". Jag ville att min blogg skulle betyda något, skulle ge ett positivt intryck av kristen tro och av Svenska kyrkan. Så blev det ibland, men alltför ofta räckte jag inte till. Alltför ofta blev det bråk, anklagelser, hat... Alltför ofta blev människor sårade och kränkta.
Och då fick allt motsatt effekt. Det goda jag eventuellt gjort dränktes i avskyn över mina tillkortakommanden. Mina ord nagelfors, tolkades och dömdes. Även de som var mina vänner har åsikter, mästrar, "förstår", har överseende... Kanske det som svider mest.
Så många som anser att dom vet, kan, begriper... som tar sig ett tolkningsföreträde ingen har gett dom...
Det är så mycket lättare att förklara en människa än att förstå henne. Så mycket lättare att spekulera i vilka fel hon gör än att fråga sig vilka fel som begåtts mot henne... Så mycket lättare att "inte ta ställning" än att stödja.
Och så svårt att förstå varför man anklagas fastän man själv hellre ber om förlåtelse än anklagar...
Och då fick allt motsatt effekt. Det goda jag eventuellt gjort dränktes i avskyn över mina tillkortakommanden. Mina ord nagelfors, tolkades och dömdes. Även de som var mina vänner har åsikter, mästrar, "förstår", har överseende... Kanske det som svider mest.
Så många som anser att dom vet, kan, begriper... som tar sig ett tolkningsföreträde ingen har gett dom...
Det är så mycket lättare att förklara en människa än att förstå henne. Så mycket lättare att spekulera i vilka fel hon gör än att fråga sig vilka fel som begåtts mot henne... Så mycket lättare att "inte ta ställning" än att stödja.
Och så svårt att förstå varför man anklagas fastän man själv hellre ber om förlåtelse än anklagar...
onsdag 4 april 2007
Vad är problemet?
Varför blir man ett problem?
För att man ställer till problem?
För att man har problem?
För att man döljer sina problem?
För att andra har problem?
För att man inte löser andras problem?
För att man hindrar andra att dölja sina problem?
För att man avslöjar andras problem?
För att man har en lösning på problemen?
För att kvinnor är ett problem?
För att man ställer till problem?
För att man har problem?
För att man döljer sina problem?
För att andra har problem?
För att man inte löser andras problem?
För att man hindrar andra att dölja sina problem?
För att man avslöjar andras problem?
För att man har en lösning på problemen?
För att kvinnor är ett problem?
Hemma från jobbet
Idag har jag smitit från jobbet. Stannat hemma och meddelat att jag mår illa och är yr. Men faktum är att jag sällan haft så många jobbrelaterade telefonsamtal på mobilen som idag. Fastän jag bara svarat när jag ser vem som ringer...
Men jag mår faktiskt inte så bra. AB-bloggen är en soppa. Privatlivet ännu värre och hur ska det bli på jobbet...?
Tyvärr kan jag inte göra så mycket mer just nu än att ta ett steg bakåt. Jag kan inte ta beslut om andras liv och framtid. Och jag kan inte hålla på att försvara mig i sammanhang där jag bara är ett problem.
Jag känner mig ganska färdig.
Men jag mår faktiskt inte så bra. AB-bloggen är en soppa. Privatlivet ännu värre och hur ska det bli på jobbet...?
Tyvärr kan jag inte göra så mycket mer just nu än att ta ett steg bakåt. Jag kan inte ta beslut om andras liv och framtid. Och jag kan inte hålla på att försvara mig i sammanhang där jag bara är ett problem.
Jag känner mig ganska färdig.
Ord
Det känns så sorgligt att inte ha kvar alla roliga inlägg jag skrev på AB under ett helt år. Det är konstigt att inte kunna byta tankar och åsikter med människor utan att det leder till osämja.
Allt tydligare framstår jag som någon som är "besvärlig" oavsett om jag är tydlig eller otydlig, ger stöd eller går emot. Hur jag än förklarar och lägger tillrätta blir det bara värre.
Vad har jag blivit för någon när alla mina ord är onda?
Allt tydligare framstår jag som någon som är "besvärlig" oavsett om jag är tydlig eller otydlig, ger stöd eller går emot. Hur jag än förklarar och lägger tillrätta blir det bara värre.
Vad har jag blivit för någon när alla mina ord är onda?
söndag 1 april 2007
Nu börjar jag om...
Var dag är Herrens nåd ny...
Alla gamla inlägg är borta, allt börjar från början!
Alla gamla inlägg är borta, allt börjar från början!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)