Eftersom ändå ingen läser den här bloggen så gör det ju ingenting om jag avslöjar...

att jag känner mig väldigt ensam. Och är helt införstådd med att det är så här det blir när flytten är genomförd. Maken är i Berlin över helgen, barnen är utflugna och dom ringer ju inte mamma bara för att hon är ensam hemma.

Konstigt det där att man inte kommer sig för att ringa någon en lördagkväll. Skulle aldrig falla mig in... min bror skulle jag väl ringa kanske. Men annars så utgår man ju ifrån att folk umgås med familjen eller har gäster. Man tränger sig inte på.

Mitt yrke gör att jag har många relationer där jag lyssnar och bryr mig. Det är inte utan vänskap, men församlingsborna ska inte bära mig. Vänskapen är professionell från min sida just för att de ska få den hjälp de behöver.

Det finns några få personer som lyssnar på mig. Men då har de ett professionellt förhållningssätt till mig... det är några präster, nån diakon... doktorn.

Ömsesidig vänskap finns det inte mycket av i mitt liv. Ingen blir kvar som vän om dom kommer för nära. När dom börjar se så antingen blir dom professionella eller försvinner. Det är märkligt men sant. Men människor idag har så fullt upp med sig själva att dom inte orkar med att ge i vänskap längre, dom vill ha.
En vän som tar för sig i relationen kallas energitjuv och dom säger man upp bekantskapen med. Jag har blivit så besviken många gånger. Tillit är aldrig lätt, jag behöver lång tid innan jag litar på någon. Ändå när jag vågar visa lite av min svaghet, min smärta, mina behov så drar man sig undan. Antagligen i besvikelse över att jag inte var den där perfekta vännen som inget kräver och som man kan ösa allt över utan att behöva lyssna tillbaka.

Jag vet inte längre hur mycket jag har kvar att ge.

Även bloggvärlden börjar kännas trång. Det är samma diskussioner om och om igen. Inte ids jag bemöta samma fördomar, samma okunskap och skräck hur många gånger som helst. Det gör mig ont att så många har så mycket ont att säga om kyrkan och om kristen tro.

Men om så många säger att kyrkans tid är förbi... varför skrivs det då så mycket i frågan? Varför diskuterar man hela tiden nåt som man säger är betydelselöst? Och varför är man så rädd för en kyrka som är helt marginaliserad?

Just nu har jag mest lust att dra nåt över huvudet och sova bort resten av livet.