Kyrksyster i exil

Märklig känsla att få vara i fred. Inga kommentarer... nästan ingen som läser. Förut var det viktigt att bli läst, vara med. Jag ville något med bloggandet. Jag ville "göra skillnad". Jag ville att min blogg skulle betyda något, skulle ge ett positivt intryck av kristen tro och av Svenska kyrkan. Så blev det ibland, men alltför ofta räckte jag inte till. Alltför ofta blev det bråk, anklagelser, hat... Alltför ofta blev människor sårade och kränkta.

Och då fick allt motsatt effekt. Det goda jag eventuellt gjort dränktes i avskyn över mina tillkortakommanden. Mina ord nagelfors, tolkades och dömdes. Även de som var mina vänner har åsikter, mästrar, "förstår", har överseende... Kanske det som svider mest.

Så många som anser att dom vet, kan, begriper... som tar sig ett tolkningsföreträde ingen har gett dom...

Det är så mycket lättare att förklara en människa än att förstå henne. Så mycket lättare att spekulera i vilka fel hon gör än att fråga sig vilka fel som begåtts mot henne... Så mycket lättare att "inte ta ställning" än att stödja.
Och så svårt att förstå varför man anklagas fastän man själv hellre ber om förlåtelse än anklagar...