Jag finns här för dom som hittar mig...

Det är nog inte så många som vet att jag finns här. Fritidshuset har varit min tillflykt där jag varit bara människa utan hänsyn till andras behov.

Kanske kan jag bo här permanent ett tag. Det är ju inte ovanligt att folk gör.

Onekligen är jag ganska nertagen efter alla turer på AB-bloggen. Det verkar gå troll i den bloggen... det blir bara bekymmer och sorg av den.

Livet är nog så komplicerat än att jag ska behöva känna mig dömd och hånad. Det är till sist svårt att hålla anklagelser ifrån sig, inte om man alltför många gånger på kort tid får känna att någon upplever en som ondskan personifierad. När allt jag säger och skriver och menar tolkas som elakheter... när påståenden om mig läggs ut på bloggar och anses som så stora sanningar att det rättfärdiggör vilka tillmälen som helst.

Om det till det kommer att mitt liv så fullständigt förändras. Från att ha bott i ett stort hus, med stor familj, social ställning och ekonomiskt priviligierad tvingas flytta in ensam i en tvåa i allmännyttan som ifrågasatt och skadeglatt betraktad... och tvingas inskränka mina vanor...

Nog ser jag blickarna, nog märker jag nyanserna som skiftat... och visst hör jag att den respekt "frun" alltid tilltalats med är borta...

Och hur kommer det att kännas om det blir en ny fru på residenset?

Inte utan att jag begriper att folk kan ta livet av sig i det här läget.