Så olika det kan vara...

Söndagskväll... sonen är på besök. Men han har haft så hektiskt att han bara somnade när han väl fått mat. Hans liv är intensivt.

Så olika det kan vara för människor. Vissa har upp över öronen av aktiviteter, jobb... kontakter. Andra kan sitta och vänta på att någon åtminstone ska ringa fel... så att de kan få höra sin egen röst för en gångs skull.

Ensamhet är svår att bryta. Det hjälps inte att det ordnas massor av aktiviteter av föreningar o församlingar. Har man ingen att gå med kan det kännas svårt att komma till ett nytt sammanhang. Och det är inte självklart att en ny människa tas om hand... Allt för många kan berätta om hur de tog sig samman och gick på någon sammankomst och blev besvikna. De andra kände varandra och pratade om sitt och var inte intresserade av att dra in den nya.

Och vem har inte nån gång varit på en bjudning där man absolut bara inte kom in i samtalet...

Väntan

Nattsömnen är dålig igen. Bär så många tankar om livet. Dagarna bara rinner bort utan större innehåll nu, en ständig väntan. Det pratas... men inget händer... man bara bestämmer nya sammanträden långt fram i tiden... under tiden tär det på mig.

Integritet

Idag orkar jag inte med AB-bloggen. Tänker jag högt dyker det alltid upp nån beskäftig människa som minnsan ska tala om att...
Eller kommer med råd utifrån sig själv och tror att det utan vidare är tillämpbart på andra. Och löser dom inte situationen på samma vis och lika enkelt så får dom skylla sig själva...

En del brukar säga om mig att min integritet är för stark. Jag borde vara mer öppen och söka stöd... Men märker ju hur sårad jag blir när jag öppnar på mig och får beskäftighet, domar och okänslighet till svar.

Egentligen fullt begripligt att jag normalt sett håller mitt för mig, och noggrant väljer mina förtrogna. Men jag har försökt följa rådet att vara mer öppen sista tiden.

Det får nog vara slut på det.

Trött

Antagligen är jag övertrött. Sömnen vill definitivt inte infinna sig.

En gammal god vän ringde på förmiddagen. Talade allvarsord. Jag köper inte allt han sa... Men det slog rot att jag måste välja att leva, annars dör jag. Jag måste möta mitt liv, eller välja bort det.

Stundvis känns det som om jag vill ge upp. Men idag gjorde jag inte det. Jag klädde på mig, körde ut bilen och for utanför staden för att fotografera. Jag gjorde ett litet val. Men jag är trött nu.

Problemet är ju att allt tröttar mig. Och då faller jag snart ner igen. Det krävs så enorma krafter för att vilja något litet. Och även om det då går bra en stund, blir priset högt efteråt.

Det är konstigt att vara människa.