Söndagskväll... sonen är på besök. Men han har haft så hektiskt att han bara somnade när han väl fått mat. Hans liv är intensivt.
Så olika det kan vara för människor. Vissa har upp över öronen av aktiviteter, jobb... kontakter. Andra kan sitta och vänta på att någon åtminstone ska ringa fel... så att de kan få höra sin egen röst för en gångs skull.
Ensamhet är svår att bryta. Det hjälps inte att det ordnas massor av aktiviteter av föreningar o församlingar. Har man ingen att gå med kan det kännas svårt att komma till ett nytt sammanhang. Och det är inte självklart att en ny människa tas om hand... Allt för många kan berätta om hur de tog sig samman och gick på någon sammankomst och blev besvikna. De andra kände varandra och pratade om sitt och var inte intresserade av att dra in den nya.
Och vem har inte nån gång varit på en bjudning där man absolut bara inte kom in i samtalet...
2 kommentarer:
Det känns som en beskrivning av mitt jag.
Den som inte syns.
Den som ingen lyssnar på
eller svara när jag frågar.
Men jag är nog inte ensam om att känna igen mej!!!!
Nej, det är inte ovanligt att folk struntar i andra.
Kanske är det en fördom, men jag får ibland en känsla av att pensionärsföreningar är värst på sånt...
Men även unga människor kan vara livrädda för att närma sig nån ny. För nog är det rädsla när man inte vågar se människorna om kring sig...
Skicka en kommentar