Vad händer om man måste inse att de kristna inte är orsak till allt ont?

Funderar över fenomenet att det finns folk som anklagar kristendomen för allt ont dom kan komma på. Jag försöker sätta mig in i hur de tänker... men det kan jag naturligtvis inte helt. Hätskheten är ett utmärkande drag hos dessa. Gränsande till hat, samtidigt som de anklagar alla kristna för att vara hatiska.

Det är mycket projektion av egna oönskade drag och känslor naturligtvis. Men det gör vi oss alla skyldiga till, det är inte så märkligt.

Men om man nu bekymrar sig så mycket över kristna människors ondska, om man nu ser det som roten till allt ont - varför blir man då så rasande och oförskämd om det visar sig att det kan finnas något gott i den kristna tron? Borde man inte dra en suck av lättnad och slå på trumman för denna del av kristenheten istället?

Varför är det så viktigt att få behålla sina fördomar om hur kristna är och om vad som sker i kyrkorna? Är det för att det är en enkel förklaring att kunna skylla på någon? Om inte allt lidande, alla katastrofer, alla krig är orsakade av kristna så måste man inse att det är mer komplext än så. Man kanske t o m måste börja fundera över sin egen del i världens lidande.

Men så omedvetna kan dom väl ändå inte vara?