Spridda tankar vid soluppgången

Det kan vara svårt att vara människa. Ja, det är nog alltid lite jobbigt egentligen.

För vissa människor är livet ännu jobbigare. Och vissa dagar kan vara extremt jobbiga. Undrar hur den här dagen ska bli...?

Gårdagen var fylld av sorg, värk och sårade känslor. Men också av tröst och vänlighet. Märkligt att det är lättare att till sig det som gör ont än det som lyfter upp.
Talade med båda sönerna igår kväll. Vuxna och omtänksamma, uppriktigt villiga att hjälpa med det de kan.
Den äldste kommer när jag ska flytta. Får höra hur döttrarna gör. Den ena kommer ju säkert, hennes sambo har lovat köra flyttlasset...

Det börjar dra ihop sig. Bara några veckor kvar. På något vis så blir det väl lättare när det väl är så. Även om det känns så sorgligt och även om det blir ensamt.

Mitt liv har innehållit många trauman, och egentligen har jag nog aldrig haft någon helt harmonisk period. Det har alltid funnits bördor och påfrestningar att bära.
Men även om jag fått mer än jag mäktat så går livet vidare. Kan bara hoppas det börjar lugna sig för mig.

En blogg är ju ett effektivt vapen. Tänkt på det sen igår... man kan ju sprida väldigt mycket om andra människor om man skulle vilja. T ex berätta om nån utan att nämna namn, men så att alla förstår ändå... Och det går ju inte att försvara sig utan att avslöja att man är den det handlar om.