Gå gärna vidare till min AB-blogg!

Det blir inte så ofta jag skriver här. Men jag kommenterar ofta i andra bloggar här på Blogger. Så för vänner i Fototriss och andra som vill se min mer aktiva blogg:

Klicka på länken i vänsterspalten och gå till min AB-blogg!

Till er som hittar hit

Ett litet inlägg här, vilket inte sker så ofta. Min AB-blogg är mer livaktig.

Jag fick behålla mitt diakonat, men min tjänst var och är förlorad. Jag har till sist fått ett projekt att syselsätta mig med.

Det är otäck historia det som varit. Men märkligt nog går det ändå ganska bra för mig nu.

Försök att utplåna mig

Inom några minuter efter beslut hade man tagit min kod, tagit bort min bild och alla spår i bildcollage, mitt namn under texter... stängt min e-post för mig. Och även anmält min hotmailadress som förbjuden så att jag inte ska kunna kommunicera med någon inom kyrkan.

Tror dom verkligen att jag bara har en e-postadress?

Kyrksyster är ingen kyrksyster

Bloggportalen registrerar inte längre mina inlägg här. Jag vet inte varför det plötsligt blivet så.

Men för er som bloggar på Blogger och får kommentarer från mig är det ju inte svårt att hitta mig. Mest bloggar jag på AB annars.

Efter hot om diciplinpåföljd och uppsägning om jag inte genast slutade blogga... sa jag i veckan upp min tjänst som diakon. Under hot om att domkapitlet står i färd med att frånta mig vigningstjänsten med motiveringen att jag med att blogga har "allvarligt skadat det anseende en diakon ska ha" har jag valt att förekomma istället för att förekommas och självmant lämnat diakonatet. Det är praxis att man gör så om man har någon heder kvar som är värd att rädda.

Detta är naturligtvis en katastrof för mig. Och en sorg så stor att inget kan jämföras med den.

Jag tänker inte försvara mig varken inför de som läser detta eller inför kyrkan. Anklagelserna får stå där och den som vill får skaffa sig en egen uppfattning.

Vad händer om man måste inse att de kristna inte är orsak till allt ont?

Funderar över fenomenet att det finns folk som anklagar kristendomen för allt ont dom kan komma på. Jag försöker sätta mig in i hur de tänker... men det kan jag naturligtvis inte helt. Hätskheten är ett utmärkande drag hos dessa. Gränsande till hat, samtidigt som de anklagar alla kristna för att vara hatiska.

Det är mycket projektion av egna oönskade drag och känslor naturligtvis. Men det gör vi oss alla skyldiga till, det är inte så märkligt.

Men om man nu bekymrar sig så mycket över kristna människors ondska, om man nu ser det som roten till allt ont - varför blir man då så rasande och oförskämd om det visar sig att det kan finnas något gott i den kristna tron? Borde man inte dra en suck av lättnad och slå på trumman för denna del av kristenheten istället?

Varför är det så viktigt att få behålla sina fördomar om hur kristna är och om vad som sker i kyrkorna? Är det för att det är en enkel förklaring att kunna skylla på någon? Om inte allt lidande, alla katastrofer, alla krig är orsakade av kristna så måste man inse att det är mer komplext än så. Man kanske t o m måste börja fundera över sin egen del i världens lidande.

Men så omedvetna kan dom väl ändå inte vara?

Tillbaka

Så har de första stapplande stegen tillbaka tagits. Oj, vad trött jag är. Men det gick utan att någon var uppenbart elak. Men lite stelt, och en person blängde med svarta ögon. men det var ju väntat.
Dock fick jag blommor av tantmaffian. Dom som borde haft blommor av mig...

Det är bara att hoppas att det ska hålla nu. Och jag undrar om jag någonsin vågar ta förebyggande medicin vid en utlandsresa mer... inte om det ska bli sådana här konsekvenser...

Aningar...

Kanske bara mina egna fantasier. Men ändå anar jag orosmoln efter telefonsamtalet. Det blir inte lätt att komma tillbaka...

Det finns så många känslor i omlopp, så mycket dom måste lägga ut på någon annan. Mottagandet kan bli blandat.

Och är det positivt eller negativt att diakoniarbetet ska ses över?

Kanske blir det ett bättre år trots allt!

På nyårsafton önskade jag hett att 2007 skulle ta slut, men var osäker på att 2008 skulle bli bättre. Ja, inte kan jag veta. Men just nu ser det ljusare ut.

Jag får börja jobba 10 timmar i veckan och öka när jag orkar. Till sist valde man att låta mig komma tillbaka på mina villkor. Man valde att tro mig...

Men det skulle till ett tryck från församlingen!

Kraftlös

Det känns som om all kraft lämnat mig. Men egentligen är det inte så konstigt.

Det är så lite som ger kraft för tillfället, och så mycket som tar. Och ingen har oändliga reserver. Mina har räckt förvånansvärt länge ändå!