Ännu en onödig dag

AB-bloggen släpper inte in mig ikväll heller.

Dagen har glidit iväg som de flesta dagar gör. Jag sover... äter om nån ger mig mat... jag leker med datorn... har laddat ner senaste messenger... men vet ju ändå ingen som har kamera o mikrofon... så jag har inte så stor glädje av det...

Vädret är uselt, men jag går inte längre ut i vilket fall som helst. Chattat med en bloggvän som känt igen en miljö jag skildrat... hon hade bott där... och beröringspunkterna visade sig vara många fler än vi vetat tidigare.

Mailat fackkillen om mina farhågor inför utvecklingen på jobbet. Han ska samtala med kh på onsdag. Men vad dom än kan tänkas lova... så kommer jag aldrig mer att vara innanför och ok på jobbet. Det kommer att pågå en utstötning i det lilla, subtila...

Man tillfrisknar inte så länge man inte är önskvärd...

De icke önskvärda

Ledsen också idag. Men försöker hålla huvudet över vattenytan. Dottern o svärsonen var här en stund. Har sedan pratat på MSN med två vänner från bloggvärlden. Det ena samtalet bekymrar mig då jag förstår att det bli alltmer trångt i världen och i kyrkan för dem som vill vara Jesus trogna.

Det ska vara högt i tak, men då ska det vara det också för dem som verkligen tror på att det gör skillnad att tro... Det måste vara högt i tak även för den som vågar sätta sin lit till Gud.

Kyrkan ska inte slänga ut tvivlarna, sökarna, de avvikande och moraliskt utstötta. Även den som misslyckats, förnekat och bara kan tro på brottstycken har sin plats i gemenskapen. Vi är alla syndare, det finns ingen anledning att gradera.

Men det får inte ske på bekostnad av de som tror, de som bär ett livs erfarenhet av vad bön gör, de som vill bygga sitt liv på Bibelns ord. De som mött nåd i hos Jesus och vet att han räddat oss ur synd och död.
Men det verkar bli trångt för dem. Oss.

Att gräla som ett gammalt par...

Sent igår kväll ringde biktfadern. Han var på den retreat dit jag inte fick åka eftersom jag var sjukskriven.
Men det var gott att få prata, gnälla och få lite närhet. Han är en av de få som går riktigt nära mig när jag är ledsen. Han vågar härbärgera de känslor jag inte uthärdar...

Fast sista tiden har vi varit gramse... sen jag i panik ringde... och han inte hade tid med mig... och jag blev helarg... och så vart vi sura som ett gammalt par...

Sen läste jag en artikel om mäns och kvinnors reaktioner när man grälar. Det handlade förståss om kärleksrelationer... så det blev ju lite fnissigt... och därmed inte så dramatiskt...

Kvinnor behöver prata, nå fram, uttrycka vad dom känner, vad som sker med dom. Men män vill vara ifred om det är en konflikt.
När kvinnan känner att nåt blir fel minskar hon sin ångest med att "prata ut" - men mannen hör inte kvinnans ångest, oro, rädsla att bli övergiven. Han hör bara "du duger inte". "Du räcker inte till". Han känner sig angripen även om kvinnan bara talar om sina känslor, kommer med klara jag-budskap, inte anklagar. Hon kan följa alla regler om hur man ska nå fram med det man är ledsen för - men han hör bara kritik. Och blir arg, går i försvar... reser sig och går ut.

Och kvinnan känner sig övergiven... följer efter... alltmer ångestfylld... alltmer uttryckande sin oro och förtvivlan. Och mannen känner sig alltmer underkänd.

Det bara fortsätter så där... tills man inte orkar gräla mer.

Och jag blev så full i skratt... för så där blir det med jämna mellanrum mellan biktfadern och mig.

Tror att det kan vara så på arbetsplatser, mellan vuxna syskon... i föreningen... oxå. Inte bara i äktenskap.

Tungt

Så svårt när omständigheter ändras.

Och så svårt när chefen första dagen måste markera. Kosta vad det kosta vill... drabba helst den svagaste just då... allt för att visa vem som har makt och styrka nu.

Ingen förståelse... ingen eftergivenhet.. här lägger vi inga fingrar emellan. I synnerhet inte mot dom som ingen makt har och som inte kan försvara sig. Det är ju så man klättrar i karriären!

Dena absurda värld!

Dagen började inte bra. Arbetssituationssamtal som jag trodde skulle ske mellan kyrkoherden och mig visade sig vara något som gick ut på att komministern skulle tala om att hon kände sig kränkt av att jag under min frånvaro skrev mail till andra arbetskamrater och inte henne... Hur absurt som helst... och ännu mer absurt att chefen gick på det och att jag måste förklara mig inför arbetslaget på nästa personalsamling...

Man får tydligen inte längre prata med de man väljer själv...