Att gräla som ett gammalt par...

Sent igår kväll ringde biktfadern. Han var på den retreat dit jag inte fick åka eftersom jag var sjukskriven.
Men det var gott att få prata, gnälla och få lite närhet. Han är en av de få som går riktigt nära mig när jag är ledsen. Han vågar härbärgera de känslor jag inte uthärdar...

Fast sista tiden har vi varit gramse... sen jag i panik ringde... och han inte hade tid med mig... och jag blev helarg... och så vart vi sura som ett gammalt par...

Sen läste jag en artikel om mäns och kvinnors reaktioner när man grälar. Det handlade förståss om kärleksrelationer... så det blev ju lite fnissigt... och därmed inte så dramatiskt...

Kvinnor behöver prata, nå fram, uttrycka vad dom känner, vad som sker med dom. Men män vill vara ifred om det är en konflikt.
När kvinnan känner att nåt blir fel minskar hon sin ångest med att "prata ut" - men mannen hör inte kvinnans ångest, oro, rädsla att bli övergiven. Han hör bara "du duger inte". "Du räcker inte till". Han känner sig angripen även om kvinnan bara talar om sina känslor, kommer med klara jag-budskap, inte anklagar. Hon kan följa alla regler om hur man ska nå fram med det man är ledsen för - men han hör bara kritik. Och blir arg, går i försvar... reser sig och går ut.

Och kvinnan känner sig övergiven... följer efter... alltmer ångestfylld... alltmer uttryckande sin oro och förtvivlan. Och mannen känner sig alltmer underkänd.

Det bara fortsätter så där... tills man inte orkar gräla mer.

Och jag blev så full i skratt... för så där blir det med jämna mellanrum mellan biktfadern och mig.

Tror att det kan vara så på arbetsplatser, mellan vuxna syskon... i föreningen... oxå. Inte bara i äktenskap.