Guidning i residenset

Idag visade jag residenset för den familj som eventuellt flyttar in efter oss. Kändes som en husvisning eller som en guidning i historisk miljö.
Kommer att kännas konstigt med en ny familj i den stora boningen - medan jag själv bor i en tvåa i allmännyttan.

Pingstens tid - hänförelsens tid...

Det är pingstdag och och vi har haft friluftsgudstjänst i en kyrka som numera är ruin. Vi hade tur med vädret... det var sol och lagom varmt. Ganska mycket folk... och det kändes verkligen gott!

Pingsten är kyrkans födelsedag. De 11 försagda apostlarna fick kraft från höjden och de förstod vad de varit med om. Det blev klart för dem vad de varit med om, och de förstod sitt ärende till världen.

Maskroserna

Maken försöker väl utrota dom, men dom sticker upp ändå. Salt, hett vatten, nypa av dom... Inget hjälper! Maskrosen överlever alltid. Vore dom inte så många. överallt så kanske vi skulle gilla dom?

Det blir en resa...

Sommarens långresa börjar ta form. Det är två år sedan vi var i Indien och det ska bli spännande att återvända.

Vi flyger 29 juli till Chennai. Några dagar senare bevistar vi ett bröllop i en annan stad i närheten. Därifrån far vi till Madurai och det teologiska seminariet där. För att visa vår dotter de fina templen... Därifrån åker vi till Kamuthi och det barnhem/internatskola som vi stöder där. Några dagar i denna underbara atmosfär. Rektorn på skolan är i vår ålder och har blivit en mycket kär vän.

Därefter återvänder vi till Chennai och flyger därifrån till Kuala Lumpur, huvudstaden i Malaysia. Där ska vi träffa vänners vänner, fara på djungeltur, gå på fina klubbar, shoppa... för att därefter tillbringa en vecka i Lankawi. Då ska vi bara ha semester.

Sånt man inte gör längre!

Vi håller på och ställer den nya lägenheten i ordning. Köksskåpen är invändigt lite slitna och några har bara plywood i inredningen. Så jag tänkte att jag skulle lägga in hyllpapper. Vilket visade sig vara svårare än jag tänkt.

Det finns nämligen inte hyllpapper att köpa. Det är ingen som använder det längre.

Och det gör att jag börjar tänka på mycket annat som man inte gör längre.

• Krusar band på örngotten. När jag var barn fick jag sitta med en slö fickkniv och vecka banden som man knyter ihop örngottet med. Först var de manglade och säkert lite stärkta också.
• Lägger malkulor i fickorna på vinterkläderna när man hänger undan dom.
• Går med bankboken till banken i januari för att få räntan införd.
• Räknar ihop summan på konsumkvitton så att man får återbäring.
• Bonar golv
• Piskar mattor
• Skriver brev för hand till sina vänner.
• Lyfter på hatten(männen gör inte alltså)

Komplettera gärna listan!

Det är så tyst...

De senaste dagarna har bloggvärlden känts tämligen kontaktlös. Men bloggosfären är väl som livet i stort, det växlar.

Kanske är det svårt att hitta meningsfulla ämnen att samtala om. Kanske är det få kvar som fanns där förut. Jag vet inte. Aningen tomt på något vis.

Därför känns sinnensstämningen lite tung ikväll. Var finns de roliga samtalen? De häftiga, men kärleksfulla debatterna?

Maskrosbarnens dilemma

Om man växer upp i ett hem där föräldrarna har fullt upp med sig själva kan det bli svårt att tillåta sig själv att ha behov.

Ibland talas det om maskrosbarn. Barn som blir starka och skötsamma trots att de kommer till världen i en socialt svår miljö. Det är gott att de inte själva blir missbrukare eller kriminella. Men många av dom får hela livet kämpa med svårigheter inom sig.

Samma utveckling kan barn till arbetsnarkomaner, psykiskt sjuka, religiöst rigida mfl självcentrerade föräldrar gå till mötes.

Föräldrar med stora bekymmer av det här slaget orkar inte möta verkligheten. De gömmer sig för sig själva och kan därmed inte heller möta sina barn där dom är. Barnens känslor blir en provokation och får föräldern att "må dåligt". Kanske leder det till våld, men inte nödvändigtvis. Men barnet lär sig att förneka sig själv, överge sina egna känslor och behov. Föräldern är alltid viktig för ett barn, det vågar inte ta risken att förlora sina föräldrar. Därför blir lätt föräldrarnas välmående viktigare än barnets eget.

Det kan gå så långt att barnet börjar skämmas för allt som är dess eget. Skammen lägger sig som ett täcke över precis allt. Det blir svårt, omöjligt, att vara sig själv. För det är alltid fel.

Ett beteende som lätt följer med in i vuxenlivet.

Jag blir alltid orolig när jag möter väluppfostrade barn. Det behöver inte betyda att barnet övergett sig själv, men det kan vara ett tecken...

Jag blir undrande när jag möter hjälpsamma barn...

Och jag blir ifrågasättande när jag möter barn som redan första gången visar mig tillgivenhet...

Min väninna som har ett fosterbarn bland sin stora barnaskock berättade om den glädje hon kände när detta barn en dag, efter att ha varit i sitt nya hem säkert ett år, för första gången satte sig fullkomligt på tvären. Ungen sa NEJ.

Äntligen var hon så trygg att hon vågade ha en egen vilja.

För att våga bejaka sig själv måste man få uppleva att någon klarar att härbärgera ens känslor. Barnet måste få sitta i ett knä och vara arg/ledsen/ rädd/besviken osv och få det accepterat och tolkat och bekräftat. Den vuxne måste ge känslorna ord.

På den tid jag arbetade med barnverksamhet blev det ofta min uppgift att ta hand om situationer när ett barn tappade självbehärskningen. Kanske hade en förälder eller en annan ledare förgäves försökt få barnet att ta reson.

Det jag gjorde var inget märkvärdigt. Jag satte mig på barnets nivå, bekräftade att det var argt och talade om att det får man vara. Men att man inte får kasta grejer på andra eller vad det nu var. De allra flesta ungar lugnade sig då och kunde i bästa fall tala om varför dom var arga.

Men jag hade ju fördelen i att inte behöva ha barnet dygnet runt. Jag minns ju att det minsann inte var lika enkelt när jag var småbarnsmamma med ett antal viljor att jämka med.

Ingen förälder är perfekt, det räcker att vara tillräckligt bra.

Flyttdag

Idag har de äldsta barnen kommit båda två... dottern har sambon med sig...

Men jag blir så full i skratt. Båda hade de glömt min födelsedagspresent hemma... det är bara dom som kan göra något så typiskt! Och båda två!

Men vi har också passat på att flytta möbler till min/vår lägenhet...

Födelsedag

Det är alltid speciellt att fylla år. Även om magin är borta. Som barn var ju födelsedagen en speciell dag, så olik andra.

Numera är det en dag bland andra. Jag har arbetat... vi hade vår vanliga planering på morgonen och sedan åkte kyrkoherden och jag till en del av den vidsträckta församlingen där syföreningen idag ordnade med en dag för gemenskap.

Det hela började med gudstjänst i kyrkan och sedan blev det lunch på vandrarhemmet nere i hamnen. Inte helt fel när man får göra det i tjänsten!

Ikväll har vi firat min födelsedag. En av döttrarna har kommit och min bror. Vi har ätit och firat.

Det är kul att vara nunna!

Barmhärtighet var temat när vi var med diakonerna i klostret idag. En av systrarna mötte oss och samtalade med oss.

De katolska systrarna är våra nära vänner. De engagerar sig i vår familj, frågar efter barnen som de nästan inte träffat. Den ena av våra döttrar har varit där en del när hon gick i gymnasiet, och håller fortfarande kontakt med en av systrarna som varit en förebild för henne. Den andra dottern hänger med ibland och lillkillen har också varit där nån gång. Äldste sonen kan jag inte minnas om han varit där...

Vi samtalade, drack kaffe och övervarade vespern innan eftermiddagen var slut.

Nunnor är som folk är mest, och har ofta ganska stor självdistans. Och de tar gärna emot barn på studiebesök som kan ställa väldigt bra frågor:

"Är det roligare att vara nunna än att cykla?"

"Vet du vad ishockey är för nåt?"

Och små släktingar till systrarna kan också ha bestämda önskningar:

"Jag vill åka till plåstret och hälsa på tunnorna!"

Församlingsutflykt

Utflykt med ett gäng från församlingen... pigga pensionärer mest. Det är alltid lite vanskligt om vädret ska hålla, om programmet ska hålla eller om det ska spricka med en gång. Men vi hade tur med vädret, regnet hängde i luften men ingen blev blöt och mellan varven tittade även solen fram.
Och tidsberäkningen höll ända till sista stoppet, där räckte inte tiden. Vi var hemma en kvart efter utsatt tid. Men på en dagsresa får man kanske tolerera det.

Det blev ett besök i småstadsidyll...

Lunch på stiftsgården... kaffe på museimacken.. och ett besök på grenadjärtorpet.

Minnenas kavalkad

Det är lite känslosamt att sortera bland gamla sparade ting. I eftermiddag har vi gått igenom lådor och påsar i ett av förråden i källaren. Jag har samlat på mig mycket... och många gamla brev och kort blir nu bortrensade. Men ett och annat väcker känslor...

Makens brev under förlovningstiden... från repövningar... kurser utomlands. Sådant har jag sparat. Några av mina föräldrars brev, brev vid speciella tillfällen. Jag fann utbetalningsavier på några hundralappar från mina feriejobb och resersättning på 24:95 när jag åkt på sammanträden på 70-talet. Jag hittade även ett bötesföreläggande från tidigt 70-tal... jag och en dåvarande pojkvän åkte två på en cykel och lyckades köra rakt in i en poliskontroll. Sånt glömmer man inte, det var 25 kr i böter och jag hade ett lånekort från biblioteket som dom godtog som identifiering. Annars hade vi fått följa med till stationen och våra föräldrar skulle fått komma och intyga vilka vi var.

Jag vågade inte berätta hemma... utan mina månadspengar fick gå till att betala böterna. Minns hur jag skämdes när jag gick till posten och betalade. Men sen minns jag inte vad det var som gjorde att jag måste ha pengar... och pappa inte kunde förstå att jag inga hade... Då kröp historien ur mig, men han tog det inte så allvarligt som jag trodde han skulle göra. Och jag fick pengar...

Jag fann också brev och vykort och t o m ett foto med hälsning från "Kamelen". Hon var konfirmand på ett sommarläger där jag var fritidsledare och "konfirmandmamma". Det var en färgstark unge - vi höll kontakt en tid. Idag är hon en känd röst i radion - utrikeskorrespondent på ekot - men har också haft egna program.

Hittade också några fina svartvita kort på mig som mycket ung diakonissa. Iklädd den traditionella dräkten som är hämtat ur en svunnen tid. Det är inte många gånger jag burit den faktiskt. Den är inte särskilt praktisk.

Bikten

Johan frågar i en kommentar till förra inlägget hur bikten i Svenska kyrkan går till. Jag ska försöka svara på det...

I psalmboken finns längst bak ordningar för olika typer av gudstjänster och kyrkliga handlingar. Där kan man finna ritualet som används. Sen kan det finnas lite alternativa utformningar, men i princip så följs det som står där.

I katolska kyrkan är bikten obligatorisk... minst en gång om året för en god katolik. I Svenska kyrkan finns inget tvång, inte numera i alla fall. Förr var det nog tryck på att ogifta mödrar(i den mån man visste vem fadern var även han) och brottslingar och andra med uppenbara synder skulle skrifta som man kallade det. I början var det offentligt, så småningom enskilt.

Bikten har sin historia i den tidiga kyrkan när man märkte att många under förföljelser kund avfalla, för att sedan ångra sig. Fanns det då förlåtelse? Och fanns det förlåtelse för dom som begick stora synder... Ur dessa frågor kom syndabekännelse och förlåtelse fram som en tydlig handling som upprättade syndaren på ett påtagligt sätt.
Med tiden blev det ett maktmedel förståss... och istället infördes den enskilda/hemliga bikten och prästens tystnadsplikt.

Svenska kyrkan har inga biktstolar. Bikten försigår helt avskilt t ex i sakristian, och med enbart prästen som åhörare å Guds vägnar. I regel inleds bikten med ett samtal. Jag brukar ha gjort en självrannsakan innan utifrån t ex Tio Guds bud... eller gått igenom mina relationer till folk. Oftast skriver jag ner något när det dåliga samvetet slår till... och spar det. Sen tar jag med mig min lista och så talar vi om det som står där. Den präst jag utnyttjar är en ganska snäll människa så han brukar ganska brutalt stryka det mesta... det har hänt att vi nästan blivit osams på kuppen... men han bestämmer, och det är tur det för jag har en benägenhet att döma mig själv hårt. I början hade jag lite svårt för det. Tidigare biktfäder har varit ganska hårda, snarare spetsat till formuleringarna...
Men jag tror att jag mår ganska väl av att inte få terrorisera mig själv hur som helst.

Nåväl, när vi blivit överens... eller åtminstone han har blivit överens... och han eventuellt gett ett eller annat råd eller "botgöring" tänder vi ljusen på sakristians altare. Han hänger en lila stola - botens färg - runt nacken för att markera att det han nu gör gör han i kraft av sin vigning inte som person. Jag böjer knä, och läser min syndabekännelse och infogar de saker som blivit kvar på listan... Och får sen syndernas förlåtelse ovillkorligt uttalade och direkt till mig för mina konkreta synder...

Ibland ber han en längre bön, ibland bara välsignelsen... några gånger har han smort mig med olja när jag inte mått så bra...
Lappen med mina synder brukar försvinna spårlöst nånstans där... han snor den och smuglar ner den i nån ficka. Jag utgår ifrån att han kör den i strimlern sen... om han nu inte arkiverar den... Nej, ska inte skämta om det. Men för mig är det viktigt att han tar den, som en symbol för att jag inte kan fiska upp mina synder igen.

Sen brukar vi kramas en stund... inte minst viktigt. Det behövs en famn... känslan av att vara trygg, trots att jag lämnar ut mig precis som jag är utan förbehåll...

Bikten är inte nödvändig för syndernas förlåtelse. Det går lika bra i högmässans syndabekännelse, eller hemma på kammaren... ur synvinkeln att Gud förlåter. Det som vi människor har svårt för är att tro det. Bikten är så konkret att det inte går att komma och tjafsa sen liksom... För mig är det en god hjälp.

Man kan välja vilken präst som helst, men det är bra om det är någon som själv går regelbundet till bikt. Som därför tar det naturligt och vet hur det är att vara i andra sitsen. Församlingsprästen kan för en del uppfattas som lite för nära. Kan kännas lite svårt att prata om de riktigt känsliga sakerna då. Men man kan anlita en präst i en annan församling i så fall. Det bör definitivt inte vara en familjemedlem eller en person man står i beroende till eller tvärtom.

Katolska kyrkans bikt går numera oftast till likadant, kanske inte fullt så långt samtal möjligen. Biktstolen är borta på de flesta håll, men inte överallt. Och det är inte så mycket hymlande om det som hos oss...

I laestadianismen tillämpas bikten flitigt, men mer på stående fot på kyrktrappan eller offentligt vid ett möte... Där kan även lekmän avlösa, vilket teologiskt inte möter några hinder. Men erfarenheten är att alla har inte förmåga att vara tysta eller låta bli att utnyttja det de fått höra. Många ovisa råd kan också cirkulera... Det är därför en god ordning att det är prästen som handhar detta. Visst händer det att präster är olämpliga, men då kan det beivras i alla fall...

Kyrkliga seder förändras

Mörkret har lagt sig. Så även maken som är en kvällstrött typ. Själv är jag nattuggla, och sover helst på morgonen. På jobbet har dom till sist accepterat att jag alltid kommer sist - men å andra sidan så är det alltid jag som låser och slår på larmet fram på kvällskröken...

Jag har varit ledig, vilket innebär att jag städat och tvättat. Det har varit konfirmation idag. Den har jag inte varit inblandad i - men i morgon är det högmässa. Då är jag med och tjänstgör. Det blir många som tar emot nattvarden en sådan dag. Och vi har hos oss den seden att att kyrkvärdarna kan dela ut vinet, men att någon vigd ska dela ut brödet.

Låter kanske konstigt, men det är en gammal själavårdsregel. Den som delar ut brödet avgör om personen ska få kommunicera. Den makten ska inte ligga på grannen eller den på jobbet underställde... Sen är det en annan sak att vi idag inte nekar någon som själv vill.

Det enda som jag tycker är svårt är barnen. Är föräldrarna med fram kan man fråga... men ibland kommer barn själva och då vet jag inte alltid om jag ska ge eller ej. Barn ska inte delta utan föräldrarnas tillåtelse. Först som konfirmander tillåts dom själva ta det beslutet.
Vi brukar informera om att om man inte vill ta emot bröd och vin kan man lägga sin hand på den motsatta axeln som ett tecken - då läser vi en välsignelse istället.

Idag delas i regel nattvarden ut efter ett kösystem. Förr gick man fram och föll på knä vid altarringen och sen gick prästen runt först med bröd och sen med vin. När alla fått reste man sig och gick samtidigt. Många kände sig uttittade och vågade inte.

Idag står präster, diakoner och kyrkvärdar framför altarringen eller om det är en gudstjänst med mycket folk även på fler ställen i kyrkan - och man går fram och tar emot bröd och vin en efter en stående... och går tillbaka till sin plats.
De flesta uppskattar det, men en del tycker att högtidligheten försvunnit.

Och knäfallet har helt försvunnit... Själv knäfaller jag bara vid bikten numera...

Det är bra med döttrar...

Dottern ringde och diskuterade klädköp inför sommarens resa. Hon följer med oss till Indien o Malaysia och måste klä sig både praktiskt och korrekt.

Västerlänningarna som kommer som turister är ofta västerländskt klädda i shorts. Det är ok om man bara är turist, men när vi kommer är vi efterlängtade gäster hos våra trosfränder och då klär vi oss korrekt. Vilket innebär att man som kvinna har lång kjol, ärm på blus eller t-shirts om man inte bär traditionell dräkt... vilket numer oftare är byxa med lång tunika än sari... Vi rör oss oxå på platser där västerlänningar är ovanliga och att vi då är "kolonialt" klädda ger en signal om att vi hör hemma där...

Men dottern är också en god lyssnare och en god tröstare... och hon hade många goda ord att säga. Och det kändes gott...

Morgontimma

Det är tidig morgontimma. Gryning... de första fåglarna har börjat sin konsert. Jag kan inget om fågelläten så jag vet inte vad det är för fågel som pumpar däck. Det låter som en gnisslande cykelpump och i intervaller...

Det är fuktigt, lite dimmigt därute i parken... Gräset är nyklippt - första gången i år. Det tar en hel dag för en åkgräsklippare att gå över alla ytorna. Tur vi inte behöver göra det själva.
Men snart är också det över.

Yngste sonen kommer hem i slutet av juni... men han ska bo själv då. Makens sekreterare går i pension nu i samband med att han går vidare. Hon och hennes man ska ut och resa några månader och har bett vår son att bo i deras hus så länge. Ett erbjudande han uppskattar... men var förvarar vi hans möbler...?

Det är så mycket praktiskt...

Håll er undan från mig... så här hemsk är jag...

Det här har jag hört förr... det är så jag tydligen är... med tanke på det, så kan det inte vara nån annan än mig som avses... nu står det i skrift för vem som vill läsa:



"Salta och sockra i bilden av sig själv...förstår ni vad jag menar? Att skriva beräknande för att få sympati. Beräknande människor har jag svårt för, det har jag faktiskt SVÅRAST för av allt. Och då menar jag inte normalfallet av beräknande beteende, sådant sysslar vi alla med titt som tätt. Nej, jag menar när det är SATT I SYSTEM.
På bibliskt språk kallas detta fariseism. De som putsar utsidan men är fulla av skit inuti.
Jag har lätt för omedelbara människor, folk som inte "har nån farstu", som har nära till sina känslor och till sitt sanna jag. Som inte alltid putsar och gnor för att salta och sockra bilden av sig själva i lagoma doser. Som "tar ut svängarna". Och kan ångra sig efteråt och säga ett enkelt förlåt.
Stefan psykologen använde ett kul ord höromdagen "invecklingsstörd". Han menade såna som invecklar allting, komplicerar det, osv.Fariséerna är experter på det där. De enklaste Guds bud vecklas in i ett nät av komplicerade kringelikrokar.
Sanningen däremot, den är alltid enkel. Ja, säger den invecklingsstörde: sanningen för dig eller för mig, eller för herr Andersson? På det svarar jag: sanningen i kilo och liter. Eller kilometer. Den kan man inte komma ifrån.
Det finns människor som inte förstår sig på mig. Nå, men dra era färde då! Jag skulle inte fjanta efter er, varför fjantar ni efter mig, då? Det finns nio miljarder människor på jorden! Varför så viktigt att just jag älskar att umgås med er?"


Och det här:
"Saltar, sockrar och kryddar maten för att det ska lukta och smaka gott.
Sockret står för det som gör maten smaklig. Mina goda gärningar, att jag alltid ställt upp för andra, inte tänkt på mig själv.
Saltet är mina synder, det nämner jag i förbifarten för att bilden ska bli mer trovärdig. För om jag utmålade mig själv som helt perfekt så skulle människor genomskåda mig och förstå att nåt var fel.
De milda kryddorna är min svaghet, att jag haft en svår uppväxt, att jag inte är riktigt frisk osv.
De bittra kryddorna är självömkan. Ingen förstår mig, jag förlorar mitt anseende, min position, alla överger mig till slut. Men det är inte mitt fel utan deras. Kryddat med saltet i, "jag är ändå inte felfri, men de fel de påstår att jag har, de har jag inte, det är andra fel jag har."
Och så serverar jag denna maträtt. Den smakar helt okej. Människor äter. Men de som äter mest, äter under längst tid, tömmer fatet, slukar hela kakan, de blir så småningom illamående. Något är fel. Magen vänder sig till slut ut och in, och de kräks upp alltihopa.Då står jag bredvid och säger: "Titta vilka dåliga människor, nu kräks dom på mig!"
Men jag glömde att det var min egenkomponerade gourmetmat som egentligen var rutten och full med vita maskar. Det var ju min mat de kräktes upp, inte deras. Men jag fortsätter att hävda min oskuld, balanserad med saltet igen "jag är inte felfri, men mina fel är andra än de påstår".
Och så går allt i en evig rundgång. Och jag står och undrar varför jag blivit så ensam...tanken slår mig ibland att något är fel."


Så ni bara vet hur gräslig jag är... om ni tvekat...

En bön i tunga dagar... från metodistkyrkans tradition

En av mina vänner i England gav mig ikväll denna bön:


I am no longer my own but yours,
Your will, not mine, be done in all things,
wherever you may place me,
in all that I do
and in all that I may endure;
when there is work for me
and when there is none;
when I am troubled
and when I am at peace.
Your will be done
when I am valued
and when I am disregarded;
when I find fufilment
and when it is lacking
when I have all things
and when I have nothing.
I willingly offer
all that I have and am
to serve you,
as and where you choose.

Livet är en gåva som ska återlämnas en dag!

Min äldste morbror ringde för en stund sedan. Jag nästan förstod att han hade ett ärende. Det är inte var vecka han ringer...

Han berättade att en kusin dött i cancer 49 år. Det var ju inte oväntat... jag visste ju att det var illa. En annan kusin hade berättat...

Min mor hade många syskon, som barn träffade man kusinerna då och då. Som vuxna har det varit synnerligen sporadiskt. Det förändrar inte mitt liv...

Men jag ömmar för hennes far, en annan morbror än den som ringde. Han har förlorat sitt enda barn, hans hustru är svårt dement och är på ett vårdboende. Det är grymt när barnen går före föräldrarna.

Den döda kusinen efterlämnar man och en 20-årig dotter.

"Livet är en gåva som en dag skall återlämnas" sa morbrodern som ringde.

Det är vanskligt att blogga.

Den här bloggen har varit befriad från anonyma påhopp. Livliga debatter är en sak, det går man inte sönder av. Men de elaka kommentarer och mail jag fått p g a min AB-blogg är sånt jag aldrig trodde var möjligt...

Det är för mig helt obegripligt att man kan tro det man tydligen tror om mig. Det är obegripligt att man kan ha så hög svansföring att man inte ett ögonblick tänker efter...

Idag blir det inget vettigt inlägg. Är bara så illa berörd.

Den blomstertid...

Päronblom... Äppelblom.............. och något träd...

............................och smörblomma

Mandelblom

Förgätmigej

Tog med mig kameran ut i residensets park för att föreviga de första sommarblommorna...

Det finns en del frågor...

Kan inte hjälpa att jag funderar över vissa fenomen.

• Om religioner och i synnerhet kristendom är helt ute, varför är det då så viktigt att förfölja, förlöjliga och motarbeta? Det som är ute självdör väl?

• Varför finns det så många människor - av alla de sorter och ideologier - som alltid uppfattar andras protester, avvikande åsikt, ifrågasättande som kränkningar och fula tillmälen? Medan det de påstår om, och kallar andra bara är sanningar?

• Varför en del tror att just deras åsikt är neutral, värderingsfri, vetenskaplig - och därmed skulle ha företräde framför andras?

• Varför fundamentalism och totalitär värderingskodex är ok för någon enstaka livsåskådning typ ateism á la "Humanisterna" och så skrämmande när det gäller andra?

• Varför man är så hatisk och så paniskt rädd för en kyrka man anser marginaliserad? Samtidigt som man hela tiden påstår att hon försöker ta makten över samhället? Vilket intresse tror man kyrkan skulle ha av det? Varför tror man att tvångskristnade människor skulle funka i dag?

• Kan inte hjälpas att jag förvånas över paradoxerna... och över en rädsla för något så utopiskt... och en skräck inför människor man anser korkade och förvirrade...

• Och konstaterar att det finns folk till allt. Alla ateister är inte korkade och skraja... som väl är. Men en del är. Likaväl som det finns nog så underliga kristna - som kan få en att rysa. Men som väl är så är dom flesta skötsamma, välfungerande, omtänksamma och ansvarstagande människor med stor respekt för oliktänkande. Tänk om alla ateister också var det...

Läkedom

Vi går mot en ny helg... men jag läste idag ännu en gång den gammaltestamentliga läsningen från förra helgen. Den är hämtat ur Jesu Syraks vishet. En av de apokryfiska böckerna, som vi nu har fått åter i våra Biblar. Under många år har de varit borttagna eftersom de inte riktigt har samma status som övriga böcker i Gamla testamentet.

Jesu Syraks vishet 28:3-7

Om en människa bär på agg mot en annan,

hur kan hon då kräva läkedom av Herren?

Hon visar ingen nåd

mot sin medmänniska,

men när hon själv har syndat

tar hon till böner!

Hon bär på agg,

hon som själv är dödlig -

vem skall då ge försoning för hennes synder?

Tänk på livets slut och hata inte mer;

minns döden och förgängelsen,

håll fast vid buden.

Tänk på buden

och vredgas inte på din nästa;

minns förbundet med den Högste

och glöm andras fel.

Vänner och före detta vänner...

Soroptimisterna är en internationell kvinnoorganisation som jag är engagerad i. Till hösten blir jag den lokala klubbens president.

Men ikväll var det möte på en av gårdarna i socknen, husets härskarinna och jag stod för värdskapet. Detta betydde i klartext att denna rekordeliga kvinna gjorde allt... medan jag möjligen serverade lite kaffe...

Och skvallrade i köket förståss... För några år sedan höll klubben på att utplånas, flera medlemmar flyttade och några slutade och kvar blev pensionärerna och jag. Men så gjorde vi en drive och fick med ett stort antal nya... mer i min ålder och yngre. Några av dessa var tre tjejer i det hörn av socknen där vi bodde våra första 1,5 åren här, medan residenset renoverades för oss. Dom fångade upp mig när vi kom, frågade om jag ville vara med i deras idrottsförening och gympagruppen... och det tackade jag inte nej till!

Så när dom kom med i klubben så vart det genast mer livat... Och detta är tjejer som man kan vara väninna med... vi delar...

Ikväll kändes det gott att få en kram och lite förståelse...


Speciellt som jag inte kan låta bli att kolla den blogg jag borde hålla mig borta ifrån... och läser att människor som aldrig sett mig... aldrig talat med mig... fäller domar och avråder all kontakt... på denna människas ord... som känner frid över att äntligen sluppit mig... eftersom hon inte tror på nån förändring...

Nej... jag tror inte heller på nån förändring... för jag hoppas jag duger som jag är!

Varför får inte Scandic vara affärsmässiga?

Tydligen - enligt några bloggar jag just läst - så har Scandic backat och låter Bibeln finnas kvar på rummen.
Genast dyker det upp bloggar som talar om "den agressiva kyrkan hotar" och "fega Scandic ger efter för kyrkans hot".

Vad är det för trams?

Kyrkan gjorde en markering - vill ni ha oss som kunder får ni se till att ha en positiv inställning till den vara vi marknadsför annars ser vi oss om efter andra affärsbekanta.
Något vilket annat företag som helst skulle göra.
Inte har man samarbete eller affärsöverenskommelser med företag som öppet går ut med att man bojkottar ens vara...?

Konstigare är det faktiskt inte. Och inte mer ondskefullt... och inte värre än all annan reklam som överöser oss.
Scandic skulle naturligtvis kunna ta bort en massa reklam på hotellen, i TV-utbudet... i sina broschyrer... i korridoren och i lobbyn... och helt sluta ge och ta i affärsverksamheten... så får vi se hur länge det går...

Och kyrkan behöver också sin publicitet... sin ingång... sin reklam...

Här finns länken

Om att bry sig

Funderar idag mycket över hur jag själv agerar när någon behöver min hjälp. Eftersom jag själv har det så kaotiskt just nu så blir det ju en rätt så naturlig frågeställning.

Jag är ganska försiktig med att ge goda råd, om det inte är något som är alldeles självklart. Maken brukar säga att "den som går objuden till bordet, går otackad därifrån". Och det stämmer när det gäller att dela ut råd eller lägga sig i för mycket.

Jag är nog bra på att lyssna tror jag. Och på att tolka och förklara andras känslor... jag kan ta emot känslor och transformera dom så att dom blir möjliga att bära innan jag återlämnar dom. Det är nog min stora gåva.
Men den går att öva upp. Genom att vara förutsättningslös när man lyssnar... inte lyssna efter något speciellt utan ta emot flödet med alla sina sinnen så lär man sig av erfarenheten.

Men många är för snabba med att vilja hjälpa, måste till varje pris hitta en lösning. Ofta beror det på att man inte hanterar sina egna känslor i situationen. Man orkar inte att vara maktlös. Man överfalls av sympatin och känner krav att ta bort den andres smärta.

Därför kan den som är alltför känslosam eller har lätt för att engagera sig ibland göra rejäla övertramp i sin välvilja. Och måste lära sig tygla sådana gåvor.
Medan den som till sin natur är mer sval kan vara den som förmår lämna sina egna reaktioner därhän och möta den andres.
Men för den svale är det en balansgång för att inte bli kall eller ge ett oengagerat intryck.

Eftersom själavård är mitt yrke har jag naturligtvis fått en massa utbildning, och det är väl bra. Men allra mest lär man sig genom att lyssna på människor när dom berättar om glädje och svårigheter, skönlitteratur är också ett måste för att förstå tidens strömningar.
Bloggandet har lärt mig väldigt mycket om hur folk tänker och vad dom brottas med idag.

Tungan rätt i mun

Har varit hos frissan på förmiddagen. I alla fall fått håret i ordning.

Men är idag väldigt gråtfärdig. Det mesta känns bara för mycket nu. Trodde inte tillvaron kunde bli så kaotisk. Det är ständigt jonglerande för att hålla alla lugna.

Krukväxter

Po Jag missköter oftast mina krukväxter... men dom här blommar i alla fall... Porslinsblomman överst har jag ärvt efter svärmor... hon satte ett skott nångång på 60-talet...

Orkidén har jag fått... kanske när jag fyllde 50... eller vid nån kursavslutning... jag har ett antal orkidéer.

Ödesträdet har hängt med länge... minns inte när den första kom i min ägo... men jag har satt nya då och då... men 20 år är dom nog...

Nostalgin väcks så enkelt...

Man blir lite veckovill när det är en helgdag mitt i veckan. Har haft svårt hela dagen att orientera mig i tiden. Vill ju ha det till måndag...

Personalmöte på morgonen. Skrivbordsjobb under förmiddagen. Anmälningar kommer in till bussutflykten, och jag har bokat hembesök, talat med sörjande...

I eftermiddag har jag åkt ut till en av de mer avlägsna gårdarna i socknen. För att göra besök och för att beställa diakonskjortor. Sömmerskan som är en av mina absoluta favoriter syr åt mig både privat och i jobbet. Vi har alltid roligt när vi kläcker idéer. Jag har vilda funderingar och hon transformerar ner dom till det som är möjligt...

En diakonskjorta för sommarbruk... i råsiden i två eller tre gröna nyanser och med några roliga detaljer... och sen en diakontröja till vintern... men också helt privat blusar för besöket i Indien...

Och så besök bland fåren... ångrar att kameran inte kom med... lammen är för gulliga...
Men också bilfärden på slingriga vägar genom svensk landsbygd är en lisa för själen. På något vis påminner landskapet om naturen kring min barndoms trakter... och byn där jag hade rötterna och dit jag kom åter som "frun". Där våra barn växte upp... skyddade, omhuldade... i en tid som känns som hundra år sen...

Byn som inte var större än alla kände varandra. Där mycket fortfarande cirkulerade kring den stora gården... där det var självklart att barnen fanns med i arbetsgemenskapen och fostrades likaväl av de anställda som av sina föräldrar...

Idag bor ingen i det stora huset... det byggs om till annat... bygatan är tyst... affären är stängd och skolan ska läggas ned... prästen kommer från stan när det nån gång är gudstjänst...

Landsbygden avfolkas... det genuina försvinner...

Energitjuvar

Eller vad ska man kalla dom som alltid vet bäst. Dom som ser lösningarna och inte kan tolerera att andra kan se hindrena oxå.

Sista tiden har jag fått kämpa med en livssituation jag har väldigt lite makt över. De val jag haft har varit mellan pest och kolera. Men utöver det har jag fått tampas med folk som haft åsikter och oxå högljutt talat om dom.

Det är inte lätt när andra vill bestämma över ens livsavgörande val och blir arga och kallar en olika saker när man inte gör som man blir tillsagd. Och det är kränkande att få höra att man gör sig till offer när man är ledsen...

Den bästa trösten är den när sorg får vara sorg... Att få hjälp att hantera och identifiera sina känslor... Inte få höra hur dum, självömkande och mesig man är...

Och jag blir nästan mörkrädd... när en av dem som vet precis vad som är bäst för mig nu... är professionell även om hon inte har den relationen till mig... Men hon står i en helt annan psykologisk skola än jag, och det bara bekräftar mitt motstånd mot den metoden.

Positivt tänkande har ofta väldigt snabba resultat. God effektivitet på kort sikt, men ingen vet hur det ser ut på lite längre sikt.
Men det denna typ av terapi gör är att använda skamkänslorna... man skäms för att vara ett "offer", för att tänka fel, vara negativ, göra sig maktlös...

Och då kan man frammana en uppryckning. Man lär patienten att förneka negativa känslor, farhågor och obehagskänslor... Men när verkligheten kommer ikapp, när omgivningen upplever vederbörande som ansvarslös eller när orken att tänka bara positivt tryter... vad händer då?