Nostalgin väcks så enkelt...

Man blir lite veckovill när det är en helgdag mitt i veckan. Har haft svårt hela dagen att orientera mig i tiden. Vill ju ha det till måndag...

Personalmöte på morgonen. Skrivbordsjobb under förmiddagen. Anmälningar kommer in till bussutflykten, och jag har bokat hembesök, talat med sörjande...

I eftermiddag har jag åkt ut till en av de mer avlägsna gårdarna i socknen. För att göra besök och för att beställa diakonskjortor. Sömmerskan som är en av mina absoluta favoriter syr åt mig både privat och i jobbet. Vi har alltid roligt när vi kläcker idéer. Jag har vilda funderingar och hon transformerar ner dom till det som är möjligt...

En diakonskjorta för sommarbruk... i råsiden i två eller tre gröna nyanser och med några roliga detaljer... och sen en diakontröja till vintern... men också helt privat blusar för besöket i Indien...

Och så besök bland fåren... ångrar att kameran inte kom med... lammen är för gulliga...
Men också bilfärden på slingriga vägar genom svensk landsbygd är en lisa för själen. På något vis påminner landskapet om naturen kring min barndoms trakter... och byn där jag hade rötterna och dit jag kom åter som "frun". Där våra barn växte upp... skyddade, omhuldade... i en tid som känns som hundra år sen...

Byn som inte var större än alla kände varandra. Där mycket fortfarande cirkulerade kring den stora gården... där det var självklart att barnen fanns med i arbetsgemenskapen och fostrades likaväl av de anställda som av sina föräldrar...

Idag bor ingen i det stora huset... det byggs om till annat... bygatan är tyst... affären är stängd och skolan ska läggas ned... prästen kommer från stan när det nån gång är gudstjänst...

Landsbygden avfolkas... det genuina försvinner...