Håll er undan från mig... så här hemsk är jag...

Det här har jag hört förr... det är så jag tydligen är... med tanke på det, så kan det inte vara nån annan än mig som avses... nu står det i skrift för vem som vill läsa:



"Salta och sockra i bilden av sig själv...förstår ni vad jag menar? Att skriva beräknande för att få sympati. Beräknande människor har jag svårt för, det har jag faktiskt SVÅRAST för av allt. Och då menar jag inte normalfallet av beräknande beteende, sådant sysslar vi alla med titt som tätt. Nej, jag menar när det är SATT I SYSTEM.
På bibliskt språk kallas detta fariseism. De som putsar utsidan men är fulla av skit inuti.
Jag har lätt för omedelbara människor, folk som inte "har nån farstu", som har nära till sina känslor och till sitt sanna jag. Som inte alltid putsar och gnor för att salta och sockra bilden av sig själva i lagoma doser. Som "tar ut svängarna". Och kan ångra sig efteråt och säga ett enkelt förlåt.
Stefan psykologen använde ett kul ord höromdagen "invecklingsstörd". Han menade såna som invecklar allting, komplicerar det, osv.Fariséerna är experter på det där. De enklaste Guds bud vecklas in i ett nät av komplicerade kringelikrokar.
Sanningen däremot, den är alltid enkel. Ja, säger den invecklingsstörde: sanningen för dig eller för mig, eller för herr Andersson? På det svarar jag: sanningen i kilo och liter. Eller kilometer. Den kan man inte komma ifrån.
Det finns människor som inte förstår sig på mig. Nå, men dra era färde då! Jag skulle inte fjanta efter er, varför fjantar ni efter mig, då? Det finns nio miljarder människor på jorden! Varför så viktigt att just jag älskar att umgås med er?"


Och det här:
"Saltar, sockrar och kryddar maten för att det ska lukta och smaka gott.
Sockret står för det som gör maten smaklig. Mina goda gärningar, att jag alltid ställt upp för andra, inte tänkt på mig själv.
Saltet är mina synder, det nämner jag i förbifarten för att bilden ska bli mer trovärdig. För om jag utmålade mig själv som helt perfekt så skulle människor genomskåda mig och förstå att nåt var fel.
De milda kryddorna är min svaghet, att jag haft en svår uppväxt, att jag inte är riktigt frisk osv.
De bittra kryddorna är självömkan. Ingen förstår mig, jag förlorar mitt anseende, min position, alla överger mig till slut. Men det är inte mitt fel utan deras. Kryddat med saltet i, "jag är ändå inte felfri, men de fel de påstår att jag har, de har jag inte, det är andra fel jag har."
Och så serverar jag denna maträtt. Den smakar helt okej. Människor äter. Men de som äter mest, äter under längst tid, tömmer fatet, slukar hela kakan, de blir så småningom illamående. Något är fel. Magen vänder sig till slut ut och in, och de kräks upp alltihopa.Då står jag bredvid och säger: "Titta vilka dåliga människor, nu kräks dom på mig!"
Men jag glömde att det var min egenkomponerade gourmetmat som egentligen var rutten och full med vita maskar. Det var ju min mat de kräktes upp, inte deras. Men jag fortsätter att hävda min oskuld, balanserad med saltet igen "jag är inte felfri, men mina fel är andra än de påstår".
Och så går allt i en evig rundgång. Och jag står och undrar varför jag blivit så ensam...tanken slår mig ibland att något är fel."


Så ni bara vet hur gräslig jag är... om ni tvekat...