Om att bry sig

Funderar idag mycket över hur jag själv agerar när någon behöver min hjälp. Eftersom jag själv har det så kaotiskt just nu så blir det ju en rätt så naturlig frågeställning.

Jag är ganska försiktig med att ge goda råd, om det inte är något som är alldeles självklart. Maken brukar säga att "den som går objuden till bordet, går otackad därifrån". Och det stämmer när det gäller att dela ut råd eller lägga sig i för mycket.

Jag är nog bra på att lyssna tror jag. Och på att tolka och förklara andras känslor... jag kan ta emot känslor och transformera dom så att dom blir möjliga att bära innan jag återlämnar dom. Det är nog min stora gåva.
Men den går att öva upp. Genom att vara förutsättningslös när man lyssnar... inte lyssna efter något speciellt utan ta emot flödet med alla sina sinnen så lär man sig av erfarenheten.

Men många är för snabba med att vilja hjälpa, måste till varje pris hitta en lösning. Ofta beror det på att man inte hanterar sina egna känslor i situationen. Man orkar inte att vara maktlös. Man överfalls av sympatin och känner krav att ta bort den andres smärta.

Därför kan den som är alltför känslosam eller har lätt för att engagera sig ibland göra rejäla övertramp i sin välvilja. Och måste lära sig tygla sådana gåvor.
Medan den som till sin natur är mer sval kan vara den som förmår lämna sina egna reaktioner därhän och möta den andres.
Men för den svale är det en balansgång för att inte bli kall eller ge ett oengagerat intryck.

Eftersom själavård är mitt yrke har jag naturligtvis fått en massa utbildning, och det är väl bra. Men allra mest lär man sig genom att lyssna på människor när dom berättar om glädje och svårigheter, skönlitteratur är också ett måste för att förstå tidens strömningar.
Bloggandet har lärt mig väldigt mycket om hur folk tänker och vad dom brottas med idag.