Bikten

Johan frågar i en kommentar till förra inlägget hur bikten i Svenska kyrkan går till. Jag ska försöka svara på det...

I psalmboken finns längst bak ordningar för olika typer av gudstjänster och kyrkliga handlingar. Där kan man finna ritualet som används. Sen kan det finnas lite alternativa utformningar, men i princip så följs det som står där.

I katolska kyrkan är bikten obligatorisk... minst en gång om året för en god katolik. I Svenska kyrkan finns inget tvång, inte numera i alla fall. Förr var det nog tryck på att ogifta mödrar(i den mån man visste vem fadern var även han) och brottslingar och andra med uppenbara synder skulle skrifta som man kallade det. I början var det offentligt, så småningom enskilt.

Bikten har sin historia i den tidiga kyrkan när man märkte att många under förföljelser kund avfalla, för att sedan ångra sig. Fanns det då förlåtelse? Och fanns det förlåtelse för dom som begick stora synder... Ur dessa frågor kom syndabekännelse och förlåtelse fram som en tydlig handling som upprättade syndaren på ett påtagligt sätt.
Med tiden blev det ett maktmedel förståss... och istället infördes den enskilda/hemliga bikten och prästens tystnadsplikt.

Svenska kyrkan har inga biktstolar. Bikten försigår helt avskilt t ex i sakristian, och med enbart prästen som åhörare å Guds vägnar. I regel inleds bikten med ett samtal. Jag brukar ha gjort en självrannsakan innan utifrån t ex Tio Guds bud... eller gått igenom mina relationer till folk. Oftast skriver jag ner något när det dåliga samvetet slår till... och spar det. Sen tar jag med mig min lista och så talar vi om det som står där. Den präst jag utnyttjar är en ganska snäll människa så han brukar ganska brutalt stryka det mesta... det har hänt att vi nästan blivit osams på kuppen... men han bestämmer, och det är tur det för jag har en benägenhet att döma mig själv hårt. I början hade jag lite svårt för det. Tidigare biktfäder har varit ganska hårda, snarare spetsat till formuleringarna...
Men jag tror att jag mår ganska väl av att inte få terrorisera mig själv hur som helst.

Nåväl, när vi blivit överens... eller åtminstone han har blivit överens... och han eventuellt gett ett eller annat råd eller "botgöring" tänder vi ljusen på sakristians altare. Han hänger en lila stola - botens färg - runt nacken för att markera att det han nu gör gör han i kraft av sin vigning inte som person. Jag böjer knä, och läser min syndabekännelse och infogar de saker som blivit kvar på listan... Och får sen syndernas förlåtelse ovillkorligt uttalade och direkt till mig för mina konkreta synder...

Ibland ber han en längre bön, ibland bara välsignelsen... några gånger har han smort mig med olja när jag inte mått så bra...
Lappen med mina synder brukar försvinna spårlöst nånstans där... han snor den och smuglar ner den i nån ficka. Jag utgår ifrån att han kör den i strimlern sen... om han nu inte arkiverar den... Nej, ska inte skämta om det. Men för mig är det viktigt att han tar den, som en symbol för att jag inte kan fiska upp mina synder igen.

Sen brukar vi kramas en stund... inte minst viktigt. Det behövs en famn... känslan av att vara trygg, trots att jag lämnar ut mig precis som jag är utan förbehåll...

Bikten är inte nödvändig för syndernas förlåtelse. Det går lika bra i högmässans syndabekännelse, eller hemma på kammaren... ur synvinkeln att Gud förlåter. Det som vi människor har svårt för är att tro det. Bikten är så konkret att det inte går att komma och tjafsa sen liksom... För mig är det en god hjälp.

Man kan välja vilken präst som helst, men det är bra om det är någon som själv går regelbundet till bikt. Som därför tar det naturligt och vet hur det är att vara i andra sitsen. Församlingsprästen kan för en del uppfattas som lite för nära. Kan kännas lite svårt att prata om de riktigt känsliga sakerna då. Men man kan anlita en präst i en annan församling i så fall. Det bör definitivt inte vara en familjemedlem eller en person man står i beroende till eller tvärtom.

Katolska kyrkans bikt går numera oftast till likadant, kanske inte fullt så långt samtal möjligen. Biktstolen är borta på de flesta håll, men inte överallt. Och det är inte så mycket hymlande om det som hos oss...

I laestadianismen tillämpas bikten flitigt, men mer på stående fot på kyrktrappan eller offentligt vid ett möte... Där kan även lekmän avlösa, vilket teologiskt inte möter några hinder. Men erfarenheten är att alla har inte förmåga att vara tysta eller låta bli att utnyttja det de fått höra. Många ovisa råd kan också cirkulera... Det är därför en god ordning att det är prästen som handhar detta. Visst händer det att präster är olämpliga, men då kan det beivras i alla fall...