Energitjuvar

Eller vad ska man kalla dom som alltid vet bäst. Dom som ser lösningarna och inte kan tolerera att andra kan se hindrena oxå.

Sista tiden har jag fått kämpa med en livssituation jag har väldigt lite makt över. De val jag haft har varit mellan pest och kolera. Men utöver det har jag fått tampas med folk som haft åsikter och oxå högljutt talat om dom.

Det är inte lätt när andra vill bestämma över ens livsavgörande val och blir arga och kallar en olika saker när man inte gör som man blir tillsagd. Och det är kränkande att få höra att man gör sig till offer när man är ledsen...

Den bästa trösten är den när sorg får vara sorg... Att få hjälp att hantera och identifiera sina känslor... Inte få höra hur dum, självömkande och mesig man är...

Och jag blir nästan mörkrädd... när en av dem som vet precis vad som är bäst för mig nu... är professionell även om hon inte har den relationen till mig... Men hon står i en helt annan psykologisk skola än jag, och det bara bekräftar mitt motstånd mot den metoden.

Positivt tänkande har ofta väldigt snabba resultat. God effektivitet på kort sikt, men ingen vet hur det ser ut på lite längre sikt.
Men det denna typ av terapi gör är att använda skamkänslorna... man skäms för att vara ett "offer", för att tänka fel, vara negativ, göra sig maktlös...

Och då kan man frammana en uppryckning. Man lär patienten att förneka negativa känslor, farhågor och obehagskänslor... Men när verkligheten kommer ikapp, när omgivningen upplever vederbörande som ansvarslös eller när orken att tänka bara positivt tryter... vad händer då?